.

Det är natt.
Jag är ensam hemma och förutom fläkten som låter på mitt bord
så kan man höra vinden utanför fönstret. Det blåser nog storm.
Jag borde vara trött med tanke på tiden, men mitt huvud kan inte stava till
ordet sömn än. Min hjärna är upptagen med för mycket annat för studen.
Tankarna går i ett virrvarr och mitt i det hälsar välbekanta obehags känslor på,
fast jag skrek stopp när det knackade på min dörr.
Musiken är mitt sällskap i natt. Och i natt är det Anna Ternheim - Wedding song
som är min tröstmelodi när allt annat känns trist och meningslöst.

There were bad times, never been so lonely
Beeing at house that time, you just let me go
We try to scream, words ran out like sand
Now we talk again, it's better, and you should know

I won't let you down this time
no no
I won't let you down this time