14 år var allt vi var världen den har aldrig varit så bra

Nu är det över sex år sedan jag steg in i högstadiets korridorer. Som man hade längtat efter den dagen. Det var som en helt nu värld som öppnade sig, man kände sig vuxen, fri, stor och väldigt, väldigt rädd och liten. I lågstadiet var det så att man gick i en liten skola i byn som jag bodde i, när man sedan började mellanstadiet fick man börja i en skola som låg halvvägs in till staden och när högstadiet äntligen kom, ja då fick man äntligen börja skolan inne i staden.

Det var jag och ett trettiotal till livrädda och förväntansfulla 13åringar i klassrummet. Nyblivna tonåringar som alla skulle få möta en värld med världens största, längsta och jobbigaste berg- och dalbana som stavas tonåren. Men det var nog ingenting vi tänkte på där och då. Det var någonting vi skulle upptäcka med tiden. Jag hade min bästa vän med mig från mellanstadiet i klassrummet, Rebecca. Vi hade förberett oss på högstadiet i ett halvår nu. Vi var så redo för att ta steget in i vuxenvärlden som vi ansåg det vara. Idag vet jag att vi var långt ifrån vuxna då.  Jag skulle kunna sitta här och försköna min högstadietid, men det vore att ljuga. För högstadiet var långt ifrån en dans på rosor.

Det blev två klasser med sjuor, 7a och 7b. Jag gick i 7a gulgrupp. Ja, våra klasser var så stora att vi blev indelade i tre grupper, blå, röd och gul. Låter kanske lite som förskolenivå, men det var så det var i alla fall. Om jag minns rätt bestod blågrupp av elever från 7a och röd från 7b. Vi i gulgrupp var en salig blandning av både 7a och 7b. Gulgrupp var den bästa. Det var en grupp med majoritet killar, men det gjorde mig ingenting. För vi tjejer fick en fin sammanhållning och det var väldigt skönt på idrottslektionerna. Ni vet omklädningsrummet under högstadiet var mardrömmen på jorden, den biten av idrotten som fick många tjejer att avstå helt från att vara med. Men då vi endast var ungefär 6 tjejer var det lagom många. Jag lyckades till och med gå ut 9:an med ett VG i idrott. Någonting som borde chocka hela världen.

Det var under högstadiet jag lärde mig vad saknad var och hur hårt den kan krossa en. Det var under högstadiet jag började hata mig själv, min omvärld och livets berg- och dalbana tyckets mest vilja gå utför.  Det var under högstadiet jag krossade en fönsterruta med mitt huvud. Det var under högstadiet man började inse det fina i att ligga i en soffa eller vandra omkring på stan istället för att gå på tråkiga lektioner. Det var under högstadiet jag bad en lärare fara åt helvete och fick därför lov att byta språk då jag inte var välkommen till hennes lektioner mer. Det var under högstadiet jag förstod hur dåligt tjejer fungerar i grupp och hur mycket skit människor pratar bakom ryggen på en. Det var under högstadiet jag blev svart och svår och sa ”jag skiter i allt”, men det var även under högstadiet jag började förstå att det finns en trasig värld som behövde lagas. Och jag ville göra allt för att vara med och laga den. Det var under min högstadieperiod jag började förstå hur ont svek kan göra. Vänner kom och gick, men det kändes mest som jag stod kvar och ville hålla i alla som valde att ge mig ryggen.  Jag kommer aldrig försköna min högstadietid och åldern mellan 12- 16 år, men jag vet också även om tiden var svår och en kamp nere på botten. Var den också så okomplicerad på många vis. Världen omslöt en i en trygg bubbla där man kunde falla, falla, falla och falla lite till. För man föll alltid lite mjukare än nu. Konsekvenser, val och beslut var inte lika svåra och stora. Men visst var det kamper jag inte längtar tillbaka till. Det som höll mig uppe den här tiden var alla fantastiska människor jag lärde kände på min fritid via ett internet community. Ett par finns kvar än idag och jag värderar dem högt.

Skolavslutningen i nian grät jag som en idiot och ville mest spola tillbaka bandet och göra allting som jag inte hann med. Jag ville stanna kvar i den trygga bubblan med människorna som jag känt sedan dagis. Nu i efterhand är jag stolt över att jag tog mig igenom tiden med bra betyg och ett leende, trots uppskrapade knän. Idag är jag glad över att högstadiet hade ett slut. Rebecca sjöng Kom ihåg mig med Lars Winnerbäck. Och ja, jag ska alltid komma ihåg min högstadietid och allting som hände där.

__________

På begäran från en läsare. Blev dock bara en del av grundskolan.
Hoppas du blev nöjd. Vill ni att jag ska skriva om något speciellt vänd er hit.


Kommentarer
Postat av: matilda

klart jag blev nöjd, det du skriver låter så fint men ändå så hemskt, och du är lite äldre och lite klokare. själv har man ca tre år kvar av gymnasiet, och känner att det finns även intriger där. men man klarar av det, visst gör man det (:

2010-11-15 @ 20:48:48
URL: http://whenwecollide.blogg.se/
Postat av: Linda

sv: ja jag ska försöka få till det på något sätt. Men känner att jag gärna bara ha en ljudfil och spelar upp. Istället för hela dopfilmen. På något sätt ska det väl gå, men jag har bara inte kommit på hur än.

2010-11-15 @ 21:50:48
URL: http://narto.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0