.

Detta är en del av min historia, min uppväxt, min bakgrund. Det här är det mest
ärliga jag delat med mig av här. Det är det svåraste inlägget jag skrivit och jag
är fortfarande inte säker på om jag gör rätt i att lägga ut det här, men min vän
bad mig att berätta om min uppväxt och jag har gjort ett försök.
Det här är jag på riktigt. Det här är min historia take it or leave it.

När jag var 4,5 år flyttade jag till ett familjehem. När jag var 4,5 år flyttade jag till en ny stad, till en ny familj och till ett nytt hem. Ensam. När jag var 4,5 började det gå upp ett ljus för mig att mina föräldrar nog inte riktigt var som alla andra föräldrar.

Mina föräldrar är alkoholister, missbrukare you name it. Jag tänker inte beskriva det så mycket mer ingående än så. De har och har haft sina problem. Min pappa är mest en tragisk och sorglig historia och vår relation är någonting som knappt längre finns kvar. Den dyker upp och gör sig påmind tre gånger om året ungefär, ibland mer, ibland mindre. Min mamma och jag är en historia som tog slut vid 11års ålder då hon gick bort. Det är en historia jag inte vill berätta mer om nu. Men att förlora sin mamma är att förlora en del av sig själv och en avsaknad som ständigt finns där. Hon var kanske inte den bästa mamman, men hon var ändå min mamma. Och det var tillräckligt mycket för mig.

 

Att berätta om sitt liv, sina intressen, sin familj och så vidare, brukar vara tacksamma ämnen som t.ex. lärare kan be en att prata om för att man ska lära känna varandra bättre i klassen. Ämnen som förmodligen är väldigt lätta och okomplicerade för många. Men biten om att berätta om sin familj är någonting jag gärna flyr undan ifrån. Inte just för att jag inte vågar stå för min familj. Utan för att det inte riktigt är så enkelt som när någon annan i klassen berättar om sin mamma och pappa och sin tre syskon. Det är ingenting man reagerar över, men när någon inleder presentationen av sig själv med att säga: ”Hej, jag bor i familjehem” så väcks det genast massa frågor och nyfikna och många gånger fördomsfulla ögon tittar på en. Ja, tyvärr är det så att man än idag får en stämpel i pannan genom att säga att man bor i ett familjehem. Ofta kommer frågor som ”Vad har du för problem?”. Det jobbiga att berätta om sin familj ligger hela tiden i att man måste förklara sig. Berätta varför och även fast man berättat finns frågvisheten fortfarande kvar hos den som lyssnar. Plus att blickar som säger ”stackars dig” är någonting av det värsta jag vet. Att bo i familjehem är lika med en stämpel i pannan som aldrig riktigt suddas ut. Den stämpeln har både sina för- och nackdelar.

 

Jag har många gånger under min uppväxt, särskilt tidigt tonår, skämts för mina föräldrar. Visst alla skäms över sina föräldrar. Men jag syftar inte på att ens föräldrar hejar på en när man är och fikar med den där otroligt snygga killen från parallellklassen, och man bara vill sjunka igenom jorden och dö för att ens pappa kom förbi och sa hej. Nej, jag syftar mer på skammen över att man inte har den där pinsamma pappan som dyker upp och säger hej när man sitter med en jättesöt kille på ett café.

 

Som tonåring vill men mest bara vara som alla andra, smälta in i den gråa massan och flyta igenom livet lite lagom osynlig. Tonåren har redan upp- och nergångar så det räcker, utan att man behöver lägga på sina föräldrars problem ovan på det.  Idag vet jag dock lite bättre. Jag kan se detta ur ett större perspektiv. Man väljer inte sina föräldrar. Det är inget val jag har gjort att mina föräldrar är missbrukare, det är inget val jag har gjort att de inte förmådde att ta hand om mig. Det är inget val jag har gjort att min pappa är mer frånvarande än närvarande och det är framförallt inget val att min mamma skulle dö när jag var 11 år. Då detta inte är mina val ska jag heller inte behöva skämmas över detta och böja min rygg inför det. Men bara för att detta inte är ett val innebär inte det att det har varit lätt. Detta har många gånger krossat mig och det har gett mig ett enormt förakt till orättvisor.

 

”Varför just jag?” är ord som ofta har funnits i mitt huvud under min uppväxt. Denna ständiga orättvisa. Varför inte jag kunde få ha det lite mer som alla andra. Lite mer normalt, lite mindre okomplicerat, lite mer vanligt. Att säga att jag idag är tacksam över min uppväxt och mina föräldrars problem vore nog en lögn, men jag är tacksam över de saker jag har lärt mig ifrån det. För någonstans har ändå detta format mig till den jag är idag. Det handlar trots allt om min uppväxt. Men idag kan jag i alla fall säga att jag är otroligt tacksam över att jag fick flytta när jag var 4,5 år, att jag fick komma till en familj som tog hand om mig och att jag har fått bo kvar i samma familj ända tills för 2 månader sedan då jag flyttade ner till Göteborg. Jag är otroligt tacksam över att kunna säga att jag ska åka hem till min familj när jag åker till Borlänge. Jag är tacksam över att veta om att det är en familj som är normal och fungerande, åtminstone lika normal som din.