.

Jag lyssnar mest på Kent hela tiden, ibland lyssnar jag även på Håkans låt Shelley. Den är himla fin. När vårt land är som kallast, vitast och mörkast ska jag för eviga någonting stort och vackert på min kropp.  Det är någonting jag har velat göra länge nu. Jag är säker på min sak. Jag är livrädd, men säker och vill inget annat än att de små, små orden ska pryda min hud.

Vad kan jag mer berätta? Att mitt hjärta slår ojämna slag eller jag är inte säker på om det gör det. Men det ryms mycket i det, för mycket. Jag orkar inte riktigt ha allting där nu. Det är kaos, ibland trivs jag i mitt kaos. Men inte nu, inte idag, inte ikväll. Jag vill mest bara se Kent att bero på ingenting igen.
Det är min största längtan precis nu, att få se Kent igen. Att få fylla kroppen, hjärtat med någonting som känns på riktigt.