.

Det är märkligt med den här bloggen och ni som läser den. Lägger jag ut bilder med texter som handlar om mitt liv, min vardag och mitt hjärta stiger ni besökare i höjden. Skriver jag någonting som rör samhället, framförallt politik då överger ni bloggen. En efter en.

Är verkligen mitt hjärta mer intressant än samhället vi lever i?

Ni verkar ha en snedvriden uppfattning om det där med hjärtan och verkligheten.
Mitt samhällsengagemang är en stor del av mitt hjärta. Vi måste bry oss om varandra, visa varandra kärlek och empati. Det är det som skapar en schysstare värld. Ni vet det, va?

Jag vet att ordet politik skapar en olustig känsla hos många, att det liksom får många att vända blicken åt ett annat håll och slå dövörat till. Men vi behöver ord som empati, kärlek och medmänsklighet här i världen. Och för mig handlar politik om just det. Att vi ska skapa ett schysstare samhälle, ingenting annat.

Puss.

jag håller bitarna

av oss

i mina händer

och drömmen om en framtid

i hjärtat.

Hon befinner sig nu på en plats där de pratar dalmål. Känns mycket märkligt,
men väldigt hemma. Hon sitter i sitt barndomsrum där allting de senaste åren
har handlat om att: Tömma sitt rum på tonårstankar. För en månad sedan tog
flykten vid på riktigt. Det handlade om att krossa allt, men mest om att bygga
någonting vackert. Hon sitter på platsen där allting tog sin början för 14 år sedan.
Märkligt, mycket märkligt. Men väldigt mycket hemma.

Vi lever i en globaliserad värld, det är ett faktum som nog alla är medvetna om som bor i det här landet. Att få vara en del av en globaliserad värld och kunna få ta del av den är en fantastisk möjlighet. Någonting som de flesta av oss utnyttjar utan att vara medvetna om det. Internet, bloggar och facebook är bara några få exempel på detta. Att vi med ett endast små enkla knapptryck kan få ta del av vad en person på andra sidan vår jord gör. Är det inte helt fantastiskt? Att även om någon vi känner får för sig att flytta till Kina, kan vi fortfarande ha direktkontakt med honom eller henne, vi kan till och med se dem via små kameror i datorn live! Jag finner dessa uppfinningar såsom internet helt underbara. De underlättar våra liv något så otroligt mycket. Det är inte ofta vi reflekterar över vilken bekväm och enkel värld vi lever i och har tillgång till. Globalisering är någonting bra, någonting viktigt som vi behöver för att kunna föra utvecklingen framåt.

En annan sak som har med globalisering att göra är hur enkelt vi människor kan förflytta oss runt vår jord. Jajamän, även här räcker det med några snabba och enkla knapptryck i vår cyberspace och vips! Så kan vi 4 timmar senare sitta på en plan som för oss till Amazonas regnskogar eller till Grekland eller varför inte ett land i Afrika eller mellanöstern? Är det inte helt fantastiskt? Om vi bara har pengar och ett litet häfte med en bild på oss själva som talar om vilka vi är, även kallat pass, så kan vi röra oss över hela världen. Shit, detta är ju asgrymt! Fatta att vi små, små svenskar som bor i ett litet, litet land som nästan ingen känner till kan få ta del av en hel värld där ute. Men. Om vi nu bestämmer oss för att åka till Iran för att vi vill arbeta där ett tag och se hur landet är och så beställer vi en flygbiljett dit, men när vi kommer fram säger de åt oss i tullen att här är vi inte välkomna in. Vad händer då?  Vi blir förstås arga! Så där kan de ju inte behandla oss. Nej, vi är ju svenskar, vi har ju ett pass som bevisar vilka vi är och vi har ju faktiskt betalt för vår resa, så nu får dem faktiskt ta och släppa in oss. Det har vi rätt till. Vi ska ju få åka vart vi vill i världen. Det är en rättighet som vi besitter.

Om vi då vänder på hela historian. En Iransk familj kommer hit. De har blivit förtrycka i sitt land. Usch, det är ju förfärligt. Det är ju sådant som de berättar om på nyheterna varje dag. Hur människor runt om i världen krigar och förtrycker varandra. håhåjaja, så de håller på. Den här familjen har ett pass, väskor med kläder och alla deras ägodelar som de har kvar och ber om att få komma in i Sverige för att söka skydd och skapa ett fungerande liv här. För de har ju hört om vilket fantastiskt land lilla Sverige är. Här finns inget krig och ingen elände. Bara en massa kritvita människor som pratar ett främmande språk och dansar runt en konstig stång varenda sommar. Men när de väl kommer hit, den lilla iranska familjen som till på köpet är muslimer, så vänder vi våra ryggar åt dem och säger ”nej, här får ni inte komma in, köp en trisslott och prova er lycka någon annanstans”

Jag föddes i ett kaos
i en gränstid innan vintern i början av 90-talet

mitt i ett mellanmjölksland
i en tid innan internet dominerade våra liv

och innan vi blev Facebookgenerationen

Vi som aldrig skulle bry oss om någonting

mer än oss själva

egocentriska jävlar

med hjärtan av betong

och en ensamhet större än världen själv

Världen skapade oss

formade oss

vi föll in i deras mallar

ändå blev vi bara fel

Det är ni som bär ansvaret för det

inte vi

men det är precis som att ni glömde oss längs vägen

att livet kom emellan

Facebookgenerationen, vi som inte bryr oss

men hör ni inte hur våra hjärtan skriker

efter att ha någonting,

någon

att brinna för

som brinner för oss

Utan dig går mitt liv i kaos

ett soundtrack i ständig moll

lite som helan utan halvan

och som mig utan dig

du fattas mig

när du inte ligger alldels intill

så jag kan känna hur dina andetag

får mitt nackhår att fladdra likt löven i en höststorm

vårt blandband är sönderspelat

allting som är kvar är ett kaos

på repeat

och två liv som saknar varandra

och den helhet som en gång fanns

Idag är en mörkdag på alla sätt och vis. Jag har verkligen inga ord för valet längre.
I min hemstad är Sverigedemokraterna tredje största parti och de ska numera även
vara med och påverka i vår riksdag. Jag har mest ont i hjärtat och funderar på att
flytta till något annat land. Trodde verkligen inte Sverige var så hjärtlöst och trångsynt.

Jag ska fira detta val genom att tvätta och plugga. Fint. Men en sak är åtminstone bra
vi har i alla fall en allinasregering, även om den inte har majoritet.

Jag har en vän som sover på andra sidan rummet. Hennes andetag hörs hit.
Det är inte mer än fem meter bort.  Om jag lyssnar riktigt noga och fantiserar
lite hörs nog hennes hjärtslag också. De som döljer sig bakom revbenen. 
Klockan är bara lite efter 22, men det känns som det är natt. Konstigt. 

Sjukdomen har inte lämnat mitt huvud och min kropp helt än. Men jag låtsas att
jag mår bra. Idag besökte vi liseberg. Det var roligt. Vann faktiskt massa choklad.
Bildbevis kommer. Jag insåg även att man aldrig blir för gammal för att få hjärtstopp
i spökhuset. Ja, nej. Jag måste nog sluta skriva. Rädd att mina vän på andra sidan
rummet ska vakna upp ur sina drömmar. Vi hörs imorgon, hoppas jag. För var dag
verkar det som fler av er överger min blogg. Kanske har ni faktiskt insett att mitt
liv inte är så väldigt spännande ändå. Synd.

Helgen har varit en smula konstig, människor har kommit och gått men emellan
allt det konstiga har den varit bra. Min blogg har inte uppdaterats så mycket på
sistone för jag arbetar på att leva. Ja, ibland försöker till och med jag.

Nu är det lite som lugnet både före och efter stormen och det är väldigt tyst mellan
mina fyra väggar. Jag har väldigt mycket plugg att ta tag i och ska försöka knåpa
i hop ett tal om livet, drömmar, framtiden och mig själv. Den ni.