.

Skjutit på allt det där jobbiga i alldeles för många månader nu. tiden har kommit då jag måste ta tag i det. Försöker utan större framgång. Så jag blundar lite till pussar på honom efter han har åkt 46 mil för att träffa lilla mig.  Hamnar på en hemmafest hos en vän.  Han är med såklart.  Vaknar upp dagen efter alldels för trött, men lycklig för jag vaknar bredvid världen finaste. Helgen försvann likaså han. Nu är han 46 mil bort igen. I staden där mitt hem finns och mitt hjärta. Home is where your heart is och så vidare.

Det handlar om att överleva igen. Som så många gånger förut. Ovissheten dödar. Men på torsdag åker jag till Göteborg igen. Jag ska dansa till The Ark och försöka ordna upp oredan som kommit.

Kanske att jag även kommer skriva om sista dagen på Way out west.