Mitt hjärtas röst kan nog vara ostämd ibland. Instängd i ett bröst; en ambassad som saknar sitt land.
Och ibland önskar jag att jag kunde skrika åt hela världen:
Riv murarna, krossa barriärerna och blotta hjärtat. Sluta var så förbannat fega!
I nästa sekund inser jag att jag är en del av världen.
Då förblir jag tyst.
Kommentarer
Postat av: Hanna
Din blogg är så himla, himla fin att jag smälter.
Och jag vill aldrig koagulera om det innebär att du slutar skriva. Jag vill leva trasig (och avundsjuk på dina ord).
Trackback
