.

Idag åker jag till Västerås. Jag ska ha en helg i världsklass och är på plats i
Göteborg igen vid 22 på Tisdag kväll. Hoppas ni får fina dagar och så. Ni kan
alltid ställa fler frågor i frågestunden så ger jag er fler svar när jag kommit
hem. Bra va?

Detta är en del av min historia, min uppväxt, min bakgrund. Det här är det mest
ärliga jag delat med mig av här. Det är det svåraste inlägget jag skrivit och jag
är fortfarande inte säker på om jag gör rätt i att lägga ut det här, men min vän
bad mig att berätta om min uppväxt och jag har gjort ett försök.
Det här är jag på riktigt. Det här är min historia take it or leave it.

När jag var 4,5 år flyttade jag till ett familjehem. När jag var 4,5 år flyttade jag till en ny stad, till en ny familj och till ett nytt hem. Ensam. När jag var 4,5 började det gå upp ett ljus för mig att mina föräldrar nog inte riktigt var som alla andra föräldrar.

Mina föräldrar är alkoholister, missbrukare you name it. Jag tänker inte beskriva det så mycket mer ingående än så. De har och har haft sina problem. Min pappa är mest en tragisk och sorglig historia och vår relation är någonting som knappt längre finns kvar. Den dyker upp och gör sig påmind tre gånger om året ungefär, ibland mer, ibland mindre. Min mamma och jag är en historia som tog slut vid 11års ålder då hon gick bort. Det är en historia jag inte vill berätta mer om nu. Men att förlora sin mamma är att förlora en del av sig själv och en avsaknad som ständigt finns där. Hon var kanske inte den bästa mamman, men hon var ändå min mamma. Och det var tillräckligt mycket för mig.

Att berätta om sitt liv, sina intressen, sin familj och så vidare, brukar vara tacksamma ämnen som t.ex. lärare kan be en att prata om för att man ska lära känna varandra bättre i klassen. Ämnen som förmodligen är väldigt lätta och okomplicerade för många. Men biten om att berätta om sin familj är någonting jag gärna flyr undan ifrån. Inte just för att jag inte vågar stå för min familj. Utan för att det inte riktigt är så enkelt som när någon annan i klassen berättar om sin mamma och pappa och sin tre syskon. Det är ingenting man reagerar över, men när någon inleder presentationen av sig själv med att säga: ”Hej, jag bor i familjehem” så väcks det genast massa frågor och nyfikna och många gånger fördomsfulla ögon tittar på en. Ja, tyvärr är det så att man än idag får en stämpel i pannan genom att säga att man bor i ett familjehem. Ofta kommer frågor som ”Vad har du för problem?”. Det jobbiga att berätta om sin familj ligger hela tiden i att man måste förklara sig. Berätta varför och även fast man berättat finns frågvisheten fortfarande kvar hos den som lyssnar. Plus att blickar som säger ”stackars dig” är någonting av det värsta jag vet. Att bo i familjehem är lika med en stämpel i pannan som aldrig riktigt suddas ut. Den stämpeln har både sina för- och nackdelar.

Jag har många gånger under min uppväxt, särskilt tidigt tonår, skämts för mina föräldrar. Visst alla skäms över sina föräldrar. Men jag syftar inte på att ens föräldrar hejar på en när man är och fikar med den där otroligt snygga killen från parallellklassen, och man bara vill sjunka igenom jorden och dö för att ens pappa kom förbi och sa hej. Nej, jag syftar mer på skammen över att man inte har den där pinsamma pappan som dyker upp och säger hej när man sitter med en jättesöt kille på ett café.

Som tonåring vill men mest bara vara som alla andra, smälta in i den gråa massan och flyta igenom livet lite lagom osynlig. Tonåren har redan upp- och nergångar så det räcker, utan att man behöver lägga på sina föräldrars problem ovan på det.  Idag vet jag dock lite bättre. Jag kan se detta ur ett större perspektiv. Man väljer inte sina föräldrar. Det är inget val jag har gjort att mina föräldrar är missbrukare, det är inget val jag har gjort att de inte förmådde att ta hand om mig. Det är inget val jag har gjort att min pappa är mer frånvarande än närvarande och det är framförallt inget val att min mamma skulle dö när jag var 11 år. Då detta inte är mina val ska jag heller inte behöva skämmas över detta och böja min rygg inför det. Men bara för att detta inte är ett val innebär inte det att det har varit lätt. Detta har många gånger krossat mig och det har gett mig ett enormt förakt till orättvisor.

Berätta mer om din politik! hur kom det sig att du började med politik? vad tycker du? vad står du för?

Jag var 14år då jag började intressera mig för politik. Innan dess var jag en av alla andra som sa ”Politik, jag kunde inte bry mig mindre!”. Jag är uppvuxen i ett hem där politik varit någonting centralt, åtminstone för vissa. Då delar av den har varit engagerade ibland annat kommunfullmäktige i Borlänge. Det var inte så att jag vaknade upp en dag och tänkte ”Jag vill förändra hela världen” nej, tyvärr var det inte så roligt. Det var helt enkelt så att i samband med valet 2006 gjorde vi grupparbeten i skolan om olika partier. Jag och min kompis blev tilldelade Kristdemokraterna. Vi skulle gå till valstugorna och intervjua dem som arbetade där och fråga vad paritet som vi fick stod för, vad deras viktigaste frågor inför valet var och så vidare. Det var någonstans här jag insåg att politik faktiskt var intressant, att många av de frågor som kristdemokraterna drev var saker jag tyckte utan att jag ens hade reflekterat över att det var politik. Efter detta arbete hade jag helt enkelt fått mersmak för politik. Ett intresse och engagemang började gro inuti mig. Jag gick hem och började läsa på om olika partier vad de stod för och försökte ta reda på mer och vad jag själv stod någonstans. Jag visste i alla fall att jag inte var åt vänster, då jag aldrig har sett de relevanta i att betala skatt för skattandes skull. Utan att det är ändamålen, vad vi gör med skattepengarna som är det viktiga. Inte skattesumman i sig. Jag insåg efter att jag läst och gjort olika tester att jag självklart var kristdemokrat. Det fanns ingen tvekan om den saken. Jag kontaktade då min systers pojkvän (som även han passande nog var kristdemokrat) och berättade detta. Och någonstans där under hösten 2006 blev jag medlem i Kristdemokratiska ungdomsförbundet och på den vägen är det.

Vad tycker jag då? Vad står jag för? Varför är jag kristdemokrat? Det kan man ju fråga sig. Anledningen är ganska enkel. Jag tror på människovärdet. Jag tror på att varenda människa är unik och ofullkomlig. Jag tror på att människan kan göra fel, men jag tror samtidigt på ett okränkbart människovärde. Det vill säga att alla är lika mycket värda vare sig man är man, kvinna eller någonting mittemellan. Vare sig man är svart, vit eller kanske gul. Oavsett vilka misstag man begår. Jag tror på att det finns värden som är långt mycket viktigare än det materiella. Jag tror att vi människor behöver mer än yta, plast och den senaste iphonen för att må bra. Jag tror på att människan är bättre på att fatta beslut vad som är bra för henne än vad en politiker i riksdagen är. Jag tror på att vi är unika personer. Jag tror inte på att vi kan måla in oss i en stor grå massa som ett kollektivt, men jag tror heller inte på att ensam är stark. Vi behöver varandra för att fixa livets utmaningar helt enkelt.

Medan jag panikpluggar inför debatten imorgon kan ni vara söta och kolla
in min frågestund och ställa någon fråga om precis vad som helst. Har ni lite
tur kanske ni får svar på några frågor redan imorgon. Den som lever får se.

Men ni kan ställa frågor under hela helgen också, såklart.

Detta skulle kunna vara en "Dagens outfitbild", men så är inte fallet. Jag blir full i skratt
av bilden. Man kan ju undra vad tusan jag pysslar med. Men för er vetskap kände jag
ett behov av att fota och det finns inte så många fler här att fota än mig själv. Illa.

Men i alla fall. Detta är då jag idag. Tagen för ganska precis 40 minuter sedan. Alltså
himla färsk. Ganska bra bevis på att jag fortfarande lever.

Den senaste tiden har detta hänt i mitt liv:

Jag har gått från fattig till rik. Detta har resulterat i att jag har beställt skor,
jacka, tågbiljetter till Västerås, köpt två böcker och konsertbiljetter till Familjen.
Himla fint om ni frågar mig! Det enda som saknas är mössa och vantar, sedan
ska jag kanske överleva vintern som är på ingång.

Idag har jag hängt på Café med Sandra. Bra undanflykt från att slippa plugga.
Imorgon ska jag åka till Alingsås och vara barnvakt. Bra undanflykt från att slippa
plugga. Ni fattar. Jag orkar inte plugga, vill inte plugga, tänker inte plugga, men måste.

För övrigt är jag inte så inspirerad till att blogga. Jag överväger ofta att ta
med mig kameran ut, men orkar aldrig. Jag försöker finna fina ord att dela
med mig av, men hittar dem aldrig. Jag försöker göra något med mitt liv,
men jag gör mest ingenting.

Ni har med största sannolikhet tröttnat på mina meningslösa inlägg, men om ni
håller ut kommer nog inspirationen tillbaka snart. Vi får i alla fall hoppas på det.

Jag lyssnar på Daft punk, beställer hem för dyra skor + en söt jacka. Hänger i
skolan 4 timmar om dagen. Pluggar, lagar mat, äter mat, försöker överleva
ensamheten, tröstäter lite chips, ser på film, lyssnar på Kent, vandrar omkring på
stan i brist på vettigare saker att göra. Planerar framtiden, åtminstone min vår.


Försöker mest bara överleva och räknar ner dagarna tills Linda kommer hit.
Då kanske vi får lite svar på vad som händer i vår.

Den här hösten kommer döda mig. Ett mantra som ekar ständigt i mitt huvud. Det är nog ett mantra som finns rätt ofta i mitt huvud. Det behöver inte nödvändigtvis vara just hösten som dödar, det kan vara någonting annat. När jag gick på gymnasiet var det väldigt ofta; skolan kommer döda mig. Men se, jag överlevde den. Med tanke på tidigare erfarenheter lär jag även överleva den här hösten. Även om jag inte riktigt begriper hur. Okej, alla dagar är inte dåliga. Finns bra dagar emellan de långa, tråkiga, gråa, trista och ensamma dagarna. Ofta kan de dagarna vara riktigt bra dagar. Men sedan så kommer de där ensamhetsdagarna igen och det där mantrat faller över mig. Jag vet inte riktigt hur man hanterar den här sortens ensamhet.

Men förmodligen kommer inte den här hösten döda mig. Kanske blir den en tyngd att bära, ett minne att förvara eller en erfarenhet att lära av. Det märks. Förmodligen blir den alltihop. Jag hoppas så innerligt att 2011 för med sig någonting nytt. Lättare andetag, fler hjärtslag, nya människor, fler skratt och mer dans. I alla fall någonting som gör denna väntan till någonting annat än en väntan. Jag orkar inte vänta mer nu. Ge mig någonting som hjälper mot en ond och giftig värld. Någonting som botar ensamheten och stillar en rastlöst kropp.

För att hon stått vid min sida i någonting som känns som en livstid. För att hon fick mig att inse att jag är värd någonting och vi lyfte varandra och föll med varandra, men aldrig utan att stötta varandra till att lyfta blicken mot himlen igen. För att hon känner hela mig, varenda liten del och trots detta står kvar hos mig. Men mest för att hon aldrig gav upp där i början trots mina ständiga vet inte. Utan hennes ständiga frågor och hennes enorma envishet hade vi nog blivit som alla andra. Sådana som höll ut ett tag för att sedan släppa taget för att ingen riktigt orkade hålla i tillräckigt hårt. För vårt löfte.



För att hon fick mig att upptäcka nya äventyr och fick mig skratta trots att världen hånade oss. För att hon fick mig att gå upp nästan varenda morgon för att gå till skolan. För att vi slog våra kloka huvuden ihop och klarade skolan bättre än jag någonsin trott. För tårar, men mest för skratten och för att vi numera delar en gemensam kärlek; Kent. För att du tog mig igenom de jobbigaste dagarna under de tre jobbigaste åren. För att du står kvar trots att vi nu tagit av oss våra vita hattar. För att jag nu förstår känslan bakom ”Vi håller andan och håller händer i språnget”.



För att du lärde mig se på livet med nya perspektiv. För att du lät mig vara jag och för att du lärde dig att älska även mina mindre charmiga sidor. För att du stått ut med mina vredesutbrott, humörsvängningar och för att du torkade tårarna och gav mig lugn efter stormen. För luft på burk och en sommar utöver det vanliga. För minnen som är för många att rada upp. För allt som är och allt som varit, men mest för att du fick mig att tro på en framtid. För Lars Winnerbäck, för Kristian Anttila, för Anna Ternheim, för Kent, för Lasse Lindh och för allt annat. För allt helt enkelt.

Därför, just därför älskar jag er.

Ni världens finaste och bästa hjärtslag.

00:48
Konsten att tappa sig själv. Tappa fästet

och sedan falla långt bort ifrån tid och rum

Det är det den här hösten handlar om;

att desperat försöka finna sig själv, samtidigt som man faller längre bort ifrån sig själv än någonsin. Ständiga motsatser i symbios. Kaos.

01:15

Ibland undrar jag om det bara är jag eller om det är världen som är felet

Slutsats: Jag. Men världen är även den lite snedvriden.

13:35
"Kanske älskar dom mig, men nu vet jag att det var något som dom aldrig gjorde."
Musiken, alltid musiken.

14:55
Jag är så rädd för att trampa på dina tår. Jag är så rädd att skada dig, att jag istället skadar oss både. Men mest dig. Jag är rädd för mig själv mest hela tiden. Distanserar mig från allting, men mest från mig själv och känslorna. Lättast så. Genvägen bort från hjärtat ni vet.

20:04
Ser på meningslösa svenska filmer i brist på annat att göra. Äter glass, men bara i lagom mängd då jag är fasligt allergisk mot nötterna i glassen. Dumma glass att vara så himla god.
Meningslösa tidsfördriv. Söndagsångest och fin musik i massor. Snälla någon ge mig någonting nytt.

22:04
Hoppas på våren, hoppas på att 2011 kommer med någonting nytt, någonting bättre. Något som hjälper mot en ond och giftig värld. Hårt, mot hårt liksom.

23:45
I hate everything about you.

mest hatar jag att jag nog egentligen inte hatar dig alls.

skit.

Nu.
Nu sitter jag mest här och inväntar sömnen.

Det är precis som om saknaden bor i hösten,

Jag lyssnar mest på Kent hela tiden, ibland lyssnar jag även på Håkans låt Shelley. Den är himla fin. När vårt land är som kallast, vitast och mörkast ska jag för eviga någonting stort och vackert på min kropp.  Det är någonting jag har velat göra länge nu. Jag är säker på min sak. Jag är livrädd, men säker och vill inget annat än att de små, små orden ska pryda min hud.

Vad kan jag mer berätta? Att mitt hjärta slår ojämna slag eller jag är inte säker på om det gör det. Men det ryms mycket i det, för mycket. Jag orkar inte riktigt ha allting där nu. Det är kaos, ibland trivs jag i mitt kaos. Men inte nu, inte idag, inte ikväll. Jag vill mest bara se Kent att bero på ingenting igen.
Det är min största längtan precis nu, att få se Kent igen. Att få fylla kroppen, hjärtat med någonting som känns på riktigt.

Idag vaknade jag upp i något som kändes som ett mjölk- eller mjölpaket. Allting
var totalt jättevitt utanför fönstret. Ni vet så där vitt som det är när man flyger
flygplan genom molnen. Helt galet. Jag är inte riktigt van vid att bo på tolftevåningen.

Sedan har jag även varit på middag hos Gustav, han samlade vuxenpoäng genom
att bjuda sin familj + mig på middag. Och nog fick han ett par, tre vuxenpoäng allt!
Det smakade bra i magen med mat och nu är jag mätt och behöver inte äta något
förrän imorgon. Finemang!

Det var min dag kort sammanfattad. Nu orkar jag inte riktigt skriva något mer,
men om ni inte lagt märke till det finns det en ny kategori i min blogg som heter
"Åsikter". Just nu finner man två inlägg där, men känner jag mig själv rätt kommer
det bli fler i framtiden.

Fina, fina Håkan Hellström.

Igår drog Fridah igång en diskussion kring feminism på Facebook. Det blev vad vi kan kalla för många, långa och intensiva kommentarer med mycket spridda åsikter i. Och jag har inte riktigt kunna släppa mina tankar kring feminism, jämställdhet och så vidare.

Min ståndpunkt kring feminism är stark och den är fast. Dock köpte inte alla den och det förstår jag. Men vi lever på 2010-talet och enligt mig känns feminism som ett väldigt old school begrepp som saknar väldigt mycket. Det läggs alldeles för mycket vikt vid det materiella, kön och förtryck.

Att se till kön känns väldigt främmande för mig. Att se livet och samhället som en maktkamp mellan kön känns ännu mer främmande och nästan absurt. Jag vet vad svenska akademins ordlista säger om ordet "Feminism", jag vet vad det står på wikipedia och andra sidor om feminism. Så jag har kollen med mig, faktiskt. Men jag vet också vad feminism många gånger är i den verkliga verkligheten. Och jag stöttar inte riktigt något av dessa synsätt. Att kvinnor ska ha samma rättigheter som män, står jag såklart bakom. Att män och kvinnor ska få lika lön för samma arbete står jag också självklart bakom. Jag är ingen bakåtsträvare, tvärtom.

Begreppet feminism saknar väldigt mycket. Därför föredrar jag ordet Jämställdhet framför feminism. Etnicitet, sexuell läggning, Religion osv osv spelar minst lika stor roll som den biten med könen.  Men jag skulle vilja dra detta ännu längre; Sluta gruppera allting!

Jag vill helst skippa att se utifrån både kön, sexuell läggning, etnicitet osv.

En viktig sak som många människor behöver lära sig är att se skillnaden mellan alla människors lika värde och att alla människor är lika. För jämställdhetsdebatten får det att framstå som att alla kvinnor är si och alla män så. Lägg ner detta nu! Detta om något är bakåtsträvande och fel. Vi lever på 2010-talet och personalism is the brand new thing! Våga se personen bakom hudfärgen, bakom könet, bakom den sexuella läggningen, bakom vilken gud man väljer att tillbe, bakom siffror och statistik. För jag tror att vi krossar orättvisor bäst så. Att se till varje person och dennes behovs, istället för att måla in oss i grupper och tro att alla i dessa grupper har samma önskningar, samma drömmar och samma mål.

Och kära flickor, tjejer, kvinnor, tanter osv. Sluta tryck ner er själva. För ja, de som trycker ner kvinnor allra mest är feministerna själva. I allting som sker i samhället har feminister en otrolig förmåga att finna någonting kvinnoförtryckande i. Precis allting ska vara exakt lika mellan kvinnor och män. Detta synsätt går ibland så långt att många glömmer bort att vi är olika. Framförallt glöms det bort att bakom varje kvinna och man finns en unik person. Vi behöver våra olikheter och vi behöver acceptera dem. Detta betyder inte att alla människor inte ska få samma förutsättningar. Men någonting som många feminister, jag säger inte alla, men många, står bakom är kvotering. Att det skulle vara ett effektivt sätt att krossa alla orättvisor. Eller de orättvisor som skulle krossas är att vi kvinnor skulle kunna skapa karriär, som om det vore meningen med livet. För vissa kanske det är meningen med livet, men absolut inte för alla. Jag tror det finns andra värden i livet som många prioriterar högre än att göra karriär. Och jag tror på att vi själva ska få välja vad som är meningen med våra liv. Inte att lagar och regler ska styra det. Om jag vill föda fyra barn och vara hemma med alla mina barn under deras första år ska jag få vara det och vill jag hellre skapa en karriär och låter pappan ta hand om barnen, så ska det gå lika bra. Men att se det som kvinnoförtryck att vara hemma med sina barn istället för att arbeta och skapa karriär, den logiken förstår jag bara inte.

För mig handlar jämställdhet om att jag ska ha samma möjligheter oavsett om jag är kvinna eller man, svart vit eller kanske gul, om tror på Jesus eller jultomen eller ingenting alls, om jag väljer att älska kvinnor eller om jag väljer att älska män.

Men låt oss bevara våra olikheter och se på dem med stolthet istället för att vrida på varenda olikhet och vända dem till förtryck och påstå att vi är underlägsna det andra könet.

Framförallt se till person och se till människovärde istället för kön och kvotering.

Låt våra kön vara och lägg ner idén med kvotering.