.

Ibland saknar jag flyktvägarna. Att med en naivblick fly ifrån problemen istället
för att möta dem. Öga mot öga. Krossa dem. Jag saknar murarna som stod lika
stadiga som berg i stormväder. Att det inte spelade någon roll hur hårt världen
krossade en. Det var bara att fly, springa därifrån, istället för att stå kvar och slåss.

Jag började sakta att riva murarna. En efter en. Och tro mig det är inte lätt.
Jag har både två och tre murar kvar, men de är inte lika stabila och framförallt
inte lika skyddande. Nu handlar det om att möta motståndet, krossa det, gå vidare.
Förut handlade allting om att fly. Det var lättare. Och jag saknar de enkla vägarna.
Jag var duktig på det. Jag önskar ibland att jag kunde få falla tillbaka, luta mig
mot den gamla tryggheten, istället för att krossa allt.