.

Tänk om jag skulle väcka den här bloggen igen. Tanken har slagit mig. Och efter alldels för många månader har jag nu loggat in här och sitter och skriver ett inlägg. Minns inte ens hur blogg.se är uppbyggt. Minns knappt hur man bloggar? Kanske borde våga prova här igen? Kanske borde stanna på min mer anonyma blogg. Lär väl inte orka hålla fast vid bloggandet här igen. Men tänk om. Jag saknar det. Saknar er som läste. Saknar att kunna ventilera. Ni vet. Undrar om ens några av er finns kvar där ute? Förmodligen inte. Men jag tänker på er ibland. Minns er.

Den är öppen. Mest för jag hört att vissa av er saknar den.
Men ni får nöja er med att bläddra i arkivet bland gamla inlägg
för jag lär inte producera några nya. Jag finns på andra platser
på internet. Vill ni veta vart, fråga, så kan ni få svar, men då jag inte
lär kolla in här hänvisar jag till [email protected]

Ikväll ska jag dansa bort allt det jobbiga i bröstkorgen till Håkan Hellström.
Ni vet inviga hösten med fina vänner, dans dans dans, konsert och falsksång
och sedan avsluta allt med en efterfest som förhoppningsvis också blir fin.

Vissa kvällar går man ut med vänner på en bar någonstans, men man råkar bli
hon som går hem först på grund av jobbiga känslor i bröstkorgen. En annan kväll
ligger man bredvid honom och önskar att tiden kunde stanna till. Sen finns det
dagar man tillbringar med en fin vän på ett café och i en säng och avslutar den med
att bli bjuden på middag hos en annan fin person. Sedan kan man även ha ångest
inför att börja skolan, så man går och köper en triss ihopp om att vinna sisådär
en miljon, då det skulle lösa ungefär alla nuvarande problem. Vi vet alla hur det
gick med den lösningen. Plötsligt händer det inte.

I lördags firade vi att jag bott i Göteborg i exakt ett år. Det var kalas med
partyhattar, fiskdamm och annat som hör till. Det blev dans. Jag krama välbekanta
människor, men även nya. Allting slutade kanske inte som det borde, men jag blev
nöjd ändå. Jag somnade bredvid honom och vaknade upp i en lägenhet som hade
serpentiner, trasiga partyhattar och tomma plastmuggar överallt. Som ett mindre krig
ni vet.

Imorgon ska jag dansa fastän. Ja, ni vet.

Ligger i sängen bland lakan, kuddar och den nyinköpta kurslitteraturen. Jag blundar
helst för den. Vill inte börja plugga igen. Vill inte drunkna bland böcker, tentor och
människor jag egentligen inte vill veta av. Men jag biter ihop och säger till allt och
alla att det kommer gå okej. För det måste gå, även om insidan skriker något helt
annat till mig - Låt mig gå sönder i fred och låt mig få ligga mellan trassliga lakan i
sängen. Men det är sådant man inte säger högt. Så jag ler och säger att det kommer
gå bra istället. För jag vet lika bra som ni att jag kommer överleva detta på någotvis.

Golvet är fullt med oöppnade brev. Räkningar, hemförsäkringspapper brev från
universitetet och andra saker jag inte orkar ta tag i.  Jag kom in på det jag ville,
men jag kommer inte börja. Mest för att jag inte vill flytta till Växjö just nu.

Borde städa, borde köpa mat, borde laga mat, borde söka lägenhet, borde söka jobb.
BORDE TA TAG I LIVET.

Men jag trycker in paus och blundar för allt ett tag till.


Det handlar om överlevnadsstrategier.
Precis som det alltid har gjort.

Som ni ser är jag ganska lik mig nowadays. Kan hända att håret är lite kortare pga
klippt mig. Men annars har inte så mycket hänt utseendemässigt. Inga rynkor än inte!

Jag jobbade klart mitt sista arbetspass idag. Mer än halva augusti har jag hängt i
Borlänge och jobbat. Jag har arbetat på ett stödboende för personer med asperger.
Vad kan jag säga om jobbet? Jo, att det är det chillaste jobbet i stan, men vad gör
det när pengarna rullar inte som det ska? Ca ingenting.

Imorgon återvänder jag till mitt älskade Göteborg och har en plan på att stanna där
ett tag nu. Nästa gång jag lämnar den staden vill jag göra det för att vandra på
främmande gator någonstans där de pratar ett främmande språk. När detta blir
får tiden utvisa, men jag hoppas på ganska snart.

Nu vet ni lite mer. Men jag längtar till Göteborg nu. Till mitt hem, till vännerna, pojken
och allt annat där nere. Nu vet ni.

Skjutit på allt det där jobbiga i alldeles för många månader nu. tiden har kommit då jag måste ta tag i det. Försöker utan större framgång. Så jag blundar lite till pussar på honom efter han har åkt 46 mil för att träffa lilla mig.  Hamnar på en hemmafest hos en vän.  Han är med såklart.  Vaknar upp dagen efter alldels för trött, men lycklig för jag vaknar bredvid världen finaste. Helgen försvann likaså han. Nu är han 46 mil bort igen. I staden där mitt hem finns och mitt hjärta. Home is where your heart is och så vidare.

 

Det handlar om att överleva igen. Som så många gånger förut. Ovissheten dödar. Men på torsdag åker jag till Göteborg igen. Jag ska dansa till The Ark och försöka ordna upp oredan som kommit.

Kanske att jag även kommer skriva om sista dagen på Way out west.

Hej!
Nu blev nu förvånande va?

Anledningen till att jag skriver här är för att jag tänkte försöka blogga under
helegens festivaläventyr och med tur håller bloggandet i sig även efter. Den som
lever får se helt enkelt.

Nu vet ni. Så håll utkik här från och med imorgon, så får vi se när det dyker
upp något inlägg!

En veckas festivalliv är nu slut. Den började i Göteborg på Where the action is
och avslutades i Borlänge, framför största scenen med Håkan Hellström.

Where the action is var himla fint, varmt och trångt, precis som det ska vara.
Vi inledde festivalen med att kolla på Serenades, Krunis nya projekt. Och de
visade sig att de faktiskt var mycket fina live. Jag fick även se fina the ark,
Glasvegas och sist, men inte minst, Coldplay. Så nu har jag äntligen lyckats se
dem och de var precis så fina som jag förväntade mig.

Morgonen efter Where the action begav vi oss mot hemstaden Borlänge för
4 dagar på peace and love. Som vanligt bestämde sig min kropp för att den
inte alls ville vara frisk, så det blev en kamp mot sjukdom, trötthet och annat
elände, men tur för mig att jag fick se massa fina band!

Under en vecka har jag bland annat sett:
Coldplay, Kings Of Leon, Patrick Wolf, The Strokes, Deadmau5 och Håkan Hellström.

Under Where the action is råkade jag även vinna två VIP-biljetter till Way out West.
Så livet känns helt okej, trots ögoninflammation och sjukdom.

Detta med att fly. Flykten har alltid varit min värsta och min bästa vän. Ännu
en gång orkar jag inte riktigt möta verkligheten, så jag sätter mig på ett tåg som
tar mig långt, länge bort till den plats som förut var mitt hem. Jag säger ingenting
till dem. Deras glädje och förvånande miner var oslagbara. För dem skulle jag göra
detta tusen gånger om.

Sedan skriver jag följande:

Jag vandrar samma gator som jag gjort i så många år tidigare. Men det är som
att tiden här har stått stilla sedan jag lämnade. Som att människorna går omkring i
samma cirklar. De tror de går framåt, men ingenting har egentligen förändrats här
sedan jag åkte.


Sedan åker jag till mitt tonårs- och barndomshem och äter glass.


På kvällen hänger vi i en park i stan. Vi kollar på alla glada studenter och jag saknar
goda dagars magi. Men jag skulle för allt i världen inte vilja återvända dit. Då var då
och nu är nu. Och jag vill egentligen mest bara vara i nuet. För aldrig har jag mått så bra.

Helgen passerar förbi. En flicka från Uppsala kommer förbi en sväng. Jag äter lite mer
glass. Sedan sätter jag mig på tåget tillbaka till Göteborg igen, tillbaka hem.

Det närmar sig den 11 juni med stormsteg. Detta innebär att det snart är exakt ett år sedan jag tog studenten. Ett år sedan jag hade en vit mössa på huvudet, en rosa klänning på kroppen, en hals som var hesare än någonsin och en glädje större än vad mitt bröst kunde rymma. 

Vad har jag då gjort sedan dess?
Jag har flyttat 46 mil söderut, ensam, till mina drömmars stad. Jag har haft fyra olika boendet. Läst 60 hp vid Göteborgs universitet. Gråtit oändligt många tårar, men skrattat ännu fler skratt. Jag har trillat omkull och rest mig upp igen. Jag var nära på att ge upp allt, men fann en räddning hos en snäll twitterflicka som tog mig med hem till henne. Sedan föll jag för en pojke som nog blev den största räddningen mitt i allt annat som var kaos.

Men mest av allt:

ÄNTLIGEN HAR JAG PASSERAT DERAS GRÄNSER.

och jag tänker aldrig vända mig om igen. Aldrig.

Ibland förstår jag mig inte på det här livet. Ikväll är en sådan kväll.

I fredags var det Veronica Maggio på Lisberg. Det var galet med folk, men himla fint ändå.
Natten fortsatte med spontanfest och spårvagnsresor lite hit och dit. En ganska fin
fredagkväll med andra ord.

Jag bjuder på den sista bilden.
Mvh mongo_91

Läs rubriken.

I tisdags åkte jag och två flickor till Ullared. Efter 3 timmar och med en full vagn var vi
såhär glada.

Annars då?
Jag hänger i skolan och gör projektarbete, jag umgås med den där pojken, jag andas
in vårluften som får min näsa och mina ögon att rinna. Jag umgås med mina vänner
ser på tvserier och ikväll var jag på spelkväll och förlorade TP, men håller huvudet lika
högt ändå. Sammanfattat: Jag lever det där så kallade livet, ni vet.

Livet leker. Kärleken lika så. Hjärtat slår och så vidare. Det är dans dans dans
i något vardagsrum ibland. En annan dag åker jag på festival och blir påmind om
varför detta hjärta ens fortsätter att slå. Annars njuter jag mest i vårsolen här i
Göteborg, en sol som mer påminner om en sommarsol. Jag hänger i parker, på
barer och ibland hänger jag även i en grannstad. Ofta är jag med han den där
pojken, han är rätt fin han. Jag ligger inte lika ofta i fosterställning längre, men
visst kommer de sådana nätter ibland också. Men oftast ler jag, utan att riktigt förstå
varför.

Sanningen om den här bloggen är att jag tappat inspirationen och lusten. Kanske beror
det på att jag inte får min dator att samarbeta med kameran så jag inte har någonting
fint  att bjuda på. Eller kanske jag har bloggat färdigt för nu. I över 3 år har jag delat
med mig av mitt liv på den här bloggen. Vissa av er har varit med på hela resan, andra på
en mindre del. Jag vet ännu inte vilka alla ni är som besökt den här bloggen. Jag kommer
nog aldrig få veta vilka ni är heller. Men jag gillar er alla ändå. Jag lovar inte när nästa
blogginlägg kommer, jag lovar inte ens att det kommer komma något.
Men antagligen kommer det.

Ni är fina, men mitt liv fortgår mest i den verkliga verkligheten nowadays.

Försöker blogga. Skriver, raderar, skriver, raderar, stirrar. Orden vill inte ut.
Det känns som bloggen är fel forum för allt som känns och allt som bränns.
Men jag kan berätta att hela staden doftar vår och det känns som solen lyser
för första gången på en lång, lång tid. Och att min förkylningen håller ett fast
grepp om min kropp, men vad gör det om 100 år?

Det finns bara ett sätt att sammanfatta igår. Och det gör man genom att trycka här.
Kvällen var storslagen och en av de finaste kvällarna på länge, trots mindre missöden.
Men helheten var precis så där som man önskar att alla lördagar var.