.

Och egentligen älskar jag staden här. Hur vintern är extra rå och kall här fast
temperaturen visar att det är plus celcius. För man liksom vet att här finns det
faktiskt en vår. Hur spårvagnarna luktar av spya, alkohol, smuts och kulturkrockar.
Friheten som gömmer sig i varenda gata och hur lördagnätterna aldrig riktigt tar slut.
Hur mina kläder skapar ett organiserat kaos på mitt golv som ingen klagar på.
Och för att inte tala om alla människor jag mött och hur varje ny sak man gör ses
som ett äventyr.

Men ensamheten och avsaknad av trygghet emellan allt det fina gör ibland lite
för ont. Så ont att man inte orkar stå ut alla dagar.

Ambivalens. Ni vet.

När man tvingar sig ut i kylan för att möta två vänner fast man egentligen inte orkar.
Och att sitta på ett överfullt, varmt och mysigt café och lyssna på poesi tillsammans
med dem.

Det är vad jag kallar för en fin söndagkväll.

Det kanske finns de som läser min blogg som faktiskt råkar vara mer intresserad
av mitt meningslösa liv än mina förvirrade tankar. Till er tillägnar jag detta inlägg.

Så vad gör jag?

Skola 4 dagar i veckan, fast går oftast bara 3. Orkar inte riktigt vakna alla mornar.
Ligger i min säng och tittar på tv. Twittrar lite för mycket. Försöker reda ut mit liv.
Har liksom gått vilse i allt, vilket ni kanske redan vet. Ibland hittar jag även på
spontanta saker. I onsdags gick jag och Maja till andralång, där träffade vi fler från
klassen och allting blev udda men väldigt roligt. Imorgon ska vi hem till en annan
i klassen. Ikväll kommer Sandra och på söndag ska jag på poetry slam. Allt detta
är lite grann undanflykter från vad jag borde göra: Plugga.

Nu vet ni.

Jag har försökt få in ett videoklipp här, men utan framgång. Därför tycker jag att
ni ska trycka precis här. Säga vad man vill om att han kanske annars inte är världens
bästa sångare. Men jag är ändå såld på detta. Låten, versionen, allt.

46 mil från Göteborg. Ni vet i staden där allting handlade om att tömma sitt rum på
tonårstankar. Där var marken vit luften kall och det kändes precis som att tiden stått
stilla där sen sist jag var där. Som att staden gått i ide. Staden var precis som staden
alltid varit, ni vet. Ytterligare 16 mil norrut, var luften mildare men marken hade ännu
mer snö. Där träffade jag min mormor och även en tremänning jag aldrig träffat. Visste
inte ens att vi var just tremänningar. Hon bor i London annars. Helgen har bestått av 14
timmars resa. Sammanlagt 124 mil.

Nu är jag tillbaka i lägenheten i Göteborg. Denna gången ensam. Den är så tom att den
ekar.  Jag fyller tomrummet med musiken. Mest bara för att slippa möta ensamheten.
Nu ska jag begrava mig under massa täcken och kuddar. Ta hand om er.

Jag återvänder till Göteborg för sista gången på obestämd tid. Om en månad åker
jag därifrån för sista gången på obestämd framtid. Jag åker tåg dit, jag åker tåg hem.
Jag kallar Borlänge för hemma och jag kallar Göteborg för hemma. Jag ägnar timmar
åt att fundera på beslut som jag ändå inte vågar ta. Var jag än är längtar jag långt
länge bort därifrån. härifrån.

Det handlar om en obotlig rastlöshet.

Det handlar om flykt och tillflykt och en ständig rastlöshet som aldrig lämnar mig.
Sedan rädslan för allt. Men mest för att det ska bli fel.
Och mitt i allt detta försöker jag just nu leva. Inte bara överleva.

Det går sådär. Alltihop alltså.

Jag. är. i. dalarna. jag. lever.

Det här är viktigt. Därför ska alla gå in på den här sidan.
Sprid budskapet, visa att du bryr dig, är du just det där femte barnet våga
prata om det, för ordet innehåller en enorm läkande kraft.

Och Framförallt:
Du är fortfarande inte ensam lilla alkisbarn. Kom ihåg det.

Ge oss sommar.

Den här helgen sista helgen med min sambo. Sen är vi inte sambos mer. Jag kom på
lite i sista minuten att vi faktiskt måste ta vara på vår sista helg tillsammans här i
Göteborg. Igår blev det nattligt äventyr, ett kort sådant men det blev ändå himla bra.
Det blir liksom vad man gör det till. Idag bestämde vi oss för att ta en kort promenad runt
området som vi bor i. Vi kom på att man kanske borde ha sett lite av området som man
bott i innan man flyttar härifrån. Nu håller vi även på att tvätta. Helt sjukt vad mycket
tvätt två människor kan skapa. Ikväll kanske vi ska på nytt äventyr hos våra grannar
som vi hade på arvika. Den som lever får se helt enkelt.

and it will make your heart stop
if we ain't make it through the night

Jag håller andan, försöker överleva mitt i mitt kaos av förvirring. Jag vet varken
ut eller in. Det är många beslut som måste fattas innan slutet av mars och det är
frågor som jag inte har svar på, men som jag måste hitta svaren på. Jag är mitt
uppe i en tentavecka som försvinner snabbare än planerat. Jag gick på en arbets-
intervju idag som jag inte riktigt vet hur det gick med. Jag blir utan boende
nästa månad och jag har en hemlängtan som sträcker sig längre än himlen når,
samtidigt som jag föraktar att flytta hem igen. Jag har snart en ensamhet jag måste
tackla igen mitt i allt. Och jag är så rädd att återuppleva Oktober igen. Jag orkar inte.
Jag är kaos. Punkt slut. Adjö.

Det finns dagar, nätter, stunder då jag funderar på att radera ut mig från
internetvärlden. Ni vet bara ta bort facebook, bloggen, msn, twitter och all annan
onödig skit. För livet blir ju faktiskt inte ett dugg roligare av att jag ägnar massa
meningslösa timmar åt att hänga omkring på internet och prata med människor
jag knappt känner, driva en blogg där jag skriver om mitt liv som också människor
som jag inte känner kan ta del av. Tänk vad skönt att stänga av världen av människor
som egentligen inte bryr sig ett skit i mitt liv, mer än att de bara vill snoka omkring
och ha koll på allt och alla. För de som verkligen bryr sig kan istället faktiskt våga
ringa och säga "hej, hur mår du, vad händer i ditt liv, ska vi träffas?" och på det mer
sociala sättet få veta vad jag gör i mitt sjukt intressanta liv. och på så sätt slippa
alla andra fuckface.

Kanske dags att åtminstone börja stänga ner facebook?

Kära läsare. Snälla lyssna på det här och det här speciellt sista låten.
Vad i hela friden hände med the sounds?!

Det var en gång en flicka som hade en chihuahua, sen hade hon inte längre
någon chihuahua eftersom hon råkade tappa julskinkan på hunden så den dog.

True story.
Over and out.

En dag var allting kaos. Tunnelbanan var ur funktion i hela staden så vi kom inte alls dit
vi tänkte. Vi hamnade på Tate modern en kort sväng och satt mest i en soffa och åt godis.
Vi var mest trötta och sjuka hela dagen. Vi hann även sista i ett fönster och njuta av solen
ett tag och jag insåg att istiden kanske ändå inte varar förevigt. Sista dagen tillbringade vi
på starbucks och på en resturang som hade ohälsosamt stark mat. Vi hann även med att
få några strålar sol innan vi skulle bege oss mot flygplatsen och ett snöbeklätt Sverige igen.

Vi vandrade i parker bland annat Hyde Park. Det var smått galet. Vi hann knappt vara
där i tio minuter innan vi hann se muslimer som skulle ha någon form av bönestund
en galen kristen människa som stod på en pall och mer eller mindre skrek och sist
men inte minst fanns där även satanister som höll på med något skumt. Allt detta inom
hundra meters avstånd. Galet. En annan fantastisk sak är ju att bilarna liksom kör på
fel sida vägen och att de står i marken åt vilket höll man ska kolla åt, men att man ändå
alltid lyckas titta åt det andra hållet.

Hela historian om vårt helgkollektiv och vad som hände kanske jag delar med
mig av senare idag eller en annan gång eller aldrig. Men det var himla fint.
Förutom de tre personerna på bilden i inlägget innan fick jag chansen att träffa
en fin flicka från Uppsala som också varit medlem på den där hemsidan, lite synd
att det dröjt så länge innan jag lärt känna henne. Sedan var även två finfina flickor
från Borlänge här Becca och Emma. Nu har ni koll på läget. Självfallet var ju även
Linda här eller Närtan som vi numera kallar henne för.

För fem år sedan blev jag medlem på en hemsida. Det var en ren slump att jag hamnade
just där, men i efterhand var det nog världens bästa slump. För på den sidan mötte jag
några av de finaste människorna jag vet. Ni vet de där som bor närmast ens hjärtslag,
de som vet allt och lite till. Vi delade allting lite grann i smyg från bittra föräldrar som
inte alls tyckte det var lämpligt att man pratade och träffade folk från internet. Vi blev
som en liten familj, men avstånden var alltid emot oss. Vi pratar om avstånd på 100
mil. Men vi höll ihop ändå. Då var vi beroende, allting som hände var på liv och död.
Idag är det annorlunda, men vi håller fortfarande ihop trots tystnaden på ibland flera
månader. Idag vet vi kanske inte precis allt, men vi vet tillräckligt mycket, mer än många
andra och det räcker för mig, för oss. Och nu fem år senare har vi träffats och jag fattar
nog egentligen inte alls vad som har hänt. Men när jag tittar på bilderna så inser jag att
de faktiskt har varit här. På riktigt

Du håller mig vid liv. Ni vet.

En kväll vandrade vi längs med oxford street, vi hamnade på Primark och kom ut med
för många strumpbyxor. Vi hamnade vid Big Ben och The Eye. Vi åkte himla
mycket underground under hela helgen och jag saknar det lite grann. Den söta rösten
som talar om var man är och är på väg och framförallt hur mycket snabbare och
smidigare tuben i London är mot spårvagnarna i Göteborg. Och hur man alltid hade
Broder Daniel på hjärnan "We are underground.."

Vi tillbringade en dag i Notting Hill och i Camden. Notting Hill var trångt men himla mysigt.
Titta bara på de färgglada husen. Om ni ger mig ett rosa hus adresserat Notting Hill, så
skulle jag inte tacka nej. Det fanns allt mellan himmel och jord bland annat massvis med
gamla kameror. Camden var mer hysteriskt men de hade flera butiker med hur mycket
Dr. Martens som helst och på en husvägg fanns en gigantisk Converse. Jag fick med mig
två halsband och en väska från marknadsäventyren. Himla fint faktiskt.

Att vandra på främmande gator i en stad man längtat till i flera år är inte helt fel.
Speciellt inte på gator med bar asfalt och där gräsmattorna är gröna istället för vita.
Där till och med solens strålar kommer fram och värmer ibland och påminner en
om att det finns ställen där istiden försvunnit. En stad som har enorma parker med
söta ekorrar som nästan klättrar upp på en och är båda söta och ställer upp på foto.
En stad som har röda telefonkiosker och starbucks precis överallt och små gator
där dubbeldäckare kör fram lite för fort och man inte kan låta bli att tänka på textrader
som:

"And if a double-decker bus crashes in to us. To die by your side
is such a heavenly way you die"