.

du skapar en ambivalent storm i mig och egentligen vet vi nog båda att vi behöver varandra lika myckets om vi vet att vi inte kan leva med varandra för destruktiva flykter gör ont i känslohjärtan som våra för vi har ständig ögonkontakt med marken för är man längst ner kan man inte falla mer och faller man inte mer gör verkligheten inte lika ont det som inte känns finns inte och vi blundar helst för allt men allra helst och kanske mest för oss själva men om du tittade lite mindre på marken och mer på mig så kanske du kunde se att du får mina mungipor att resa sig upp mot himlen mot stjärnorna för att slutligen landa i en krater som heter smilgrop och någonstans där döljer sig allt det vackra om dig

du spiller kaffefläckar på mitt köksbord och jag som aldrig gillat kaffe har alltid älskat allt som har med dig att göra hur din närhet gör mig knäsvag och hur dina läppar smakar när du druckit morgonkaffet beskt möter sött hud mot hud och muskler i symbios vi blev en kliché men jag brann åtminstone i din närhet de enda fläckarna som finns på mitt köksbord nu är mjölkfläckar och en och annan brödsmula och ekot av ensamheten som du lämnade kvar med kaffesumpen i vasken och morgontidningen på hallgolvet jag tror det är här jag borde säga att jag saknar dina kaffefläckar bredvid mina mjölkfläckar fast det vore bara en halv sanning för jag saknar nog hela dig fast det är sådant man inte säger högt för att sakna innebär att man en gång har älskat och att älska vore att erkänna sig svag men jag har ju redan sagt att jag älskar allt som har med dig att göra skit men jag saknar ändå dina kaffefläckar mest.

Min tystnad är mitt vapen mot dig

då min röst alltid spricker

eller.

kanske var det tvärtom att din tystnad kväver mig
men ingenting är så farligt som ord
dina ord mot mina trumhinnor
orsakar syrebrist i en redan syrefattig värld

din frånvaro gör hål i mig
men dina ord avväpnar mig från min tystnad

och ännu en gång hör jag hur min röst spricker sönder
under täcket i mörkret i natten då jag egentligen bara borde sova.

Sömnlösa nätter fyllda med tysta skrik
och så du

du som alltid finns här

trots din ständiga frånvaro

mina lakan luktar du,
precis som att du dröjt dig kvar
fast allt som var vi endast existerar på avstånd
jag vrider mig i lakanen, liksom inbillar att det är i din famn jag ligger i
att du ska vagga mig till sömns precis som du alltid har gjort

och jag vill inte riktigt somna,

är rädd att lukten, att du inte längre finns hos mig när jag vaknar igen

mina lakan har fläckar
men om jag tvättar dem
raderas du till en avlägsen dröm

Vi trängs ihop i vimlet av människor

till ett ingenting

där all vår smuts

blandas med deras blanka fasader
en dag ska jag bli lite mer som dem

en välpolerad blank yta
inte idag
kanske inte imorgon
men en dag

nu försöker jag mest andas

finns till för mig

räcka till dig

och bli över till resten
och samtidigt synas

vara någon i vimlet

men jag misslyckas
blir till gruset under dina kängor
beblandar mig endast med

saliv i din spottloska
och du
du hann aldrig ens se mig

innan jag blev passé i din periferi

i tystnadens andetag
står jag och väntar på dig

du som aldrig riktigt

vågar vara någon
mer än en tyst skugga i det fördolda

en förhoppning
som alltid sviker
hur mycket du än försöker

snälla ge upp din förbannade feghet
stolthet med en kupad rygg

har aldrig varit vackert

tystnadens andetag
faller över mig

precis som att du faller ifrån mig

Jag vill ha ett genombrott
finna någonting större än det här

större än dig, större än mig

en hållbarhet
som krossar ambivalenta tankar
och skapar en helhet

Jag föddes i ett kaos
i en gränstid innan vintern i början av 90-talet

mitt i ett mellanmjölksland
i en tid innan internet dominerade våra liv

och innan vi blev Facebookgenerationen

Vi som aldrig skulle bry oss om någonting

mer än oss själva

egocentriska jävlar

med hjärtan av betong

och en ensamhet större än världen själv

Världen skapade oss

formade oss

vi föll in i deras mallar

ändå blev vi bara fel

Det är ni som bär ansvaret för det

inte vi

men det är precis som att ni glömde oss längs vägen

att livet kom emellan

Facebookgenerationen, vi som inte bryr oss

men hör ni inte hur våra hjärtan skriker

efter att ha någonting,

någon

att brinna för

som brinner för oss

Utan dig går mitt liv i kaos

ett soundtrack i ständig moll

lite som helan utan halvan

och som mig utan dig

du fattas mig

när du inte ligger alldels intill

så jag kan känna hur dina andetag

får mitt nackhår att fladdra likt löven i en höststorm

vårt blandband är sönderspelat

allting som är kvar är ett kaos

på repeat

och två liv som saknar varandra

och den helhet som en gång fanns