.

du skapar en ambivalent storm i mig och egentligen vet vi nog båda att vi behöver varandra lika myckets om vi vet att vi inte kan leva med varandra för destruktiva flykter gör ont i känslohjärtan som våra för vi har ständig ögonkontakt med marken för är man längst ner kan man inte falla mer och faller man inte mer gör verkligheten inte lika ont det som inte känns finns inte och vi blundar helst för allt men allra helst och kanske mest för oss själva men om du tittade lite mindre på marken och mer på mig så kanske du kunde se att du får mina mungipor att resa sig upp mot himlen mot stjärnorna för att slutligen landa i en krater som heter smilgrop och någonstans där döljer sig allt det vackra om dig