.

Tiden har hunnit ifatt nu. Det har varit precis som att jag legat tre steg för klockan
hela veckan. Stressa hit och dit. Alla frågar hur jag mår, hur jag känner inför flytten,
önskar mig lycka till, frågar vad jag ska göra, hur min plan ser ut. I ärlighetens namn
vet jag inte vad min plan, har aldrig haft en plan och kommer nog aldrig att ha en. 
Jag har inte vetat vad jag känt inför allt. Jag har inte ens känt efter ifall mitt hjärta slagit.
Om pulsslagen är snabba, långsamma i takt eller i otakt har jag inte den blekaste aning
om. 

Det är så många frågetecken att jag hellre ligger tre steg före tiden, för då är svaren
på frågorna så okomplicerade. Utan känslor är svaren alltid så simpla. Vemodigheten har
varit avlägsen och de gånger den har närmat sig har jag alltid sprungit lite fortare. För
att slippa inse sanningen; barndomen är över och snart även tonåren. Det är dags att
sätta punkt för ett kapitel nu igen. Det sägs att man ska bli vuxen, ta tag i livet, flytta hemifrån, skaffa jobb, börja plugga, GÖRA NÅGONTING.

Min punkt sätts från och med imorgon. Då flyttar jag 45 mil härifrån, ensam,
till en lägenhet och på tisdag börjar jag plugga.  Det borde ge mig åtminstone
10 vuxenpoäng. Från noll till 10 över en natt. Wow.

Nu ligger tiden ett halvt steg bakom mig och jag börjar inse att detta faktiskt händer,
eller nej. Jag har insett det ett tag nu, men jag börjar känna att detta faktiskt är på riktigt.
Känslorna har kommit tillbaka och nu kan jag ge er ett ärligt och rakt svar, som kommer
rakt från mitt hjärta som besvarar alla era frågor:

Jag är livrädd.