Det blir en ensam lång väg hem.
Detta med att fly. Flykten har alltid varit min värsta och min bästa vän. Ännu
en gång orkar jag inte riktigt möta verkligheten, så jag sätter mig på ett tåg som
tar mig långt, länge bort till den plats som förut var mitt hem. Jag säger ingenting
till dem. Deras glädje och förvånande miner var oslagbara. För dem skulle jag göra
detta tusen gånger om.
Sedan skriver jag följande:
Jag vandrar samma gator som jag gjort i så många år tidigare. Men det är som
att tiden här har stått stilla sedan jag lämnade. Som att människorna går omkring i
samma cirklar. De tror de går framåt, men ingenting har egentligen förändrats här
sedan jag åkte.
Sedan åker jag till mitt tonårs- och barndomshem och äter glass.
På kvällen hänger vi i en park i stan. Vi kollar på alla glada studenter och jag saknar
goda dagars magi. Men jag skulle för allt i världen inte vilja återvända dit. Då var då
och nu är nu. Och jag vill egentligen mest bara vara i nuet. För aldrig har jag mått så bra.
Helgen passerar förbi. En flicka från Uppsala kommer förbi en sväng. Jag äter lite mer
glass. Sedan sätter jag mig på tåget tillbaka till Göteborg igen, tillbaka hem.
en gång orkar jag inte riktigt möta verkligheten, så jag sätter mig på ett tåg som
tar mig långt, länge bort till den plats som förut var mitt hem. Jag säger ingenting
till dem. Deras glädje och förvånande miner var oslagbara. För dem skulle jag göra
detta tusen gånger om.
Sedan skriver jag följande:
Jag vandrar samma gator som jag gjort i så många år tidigare. Men det är som
att tiden här har stått stilla sedan jag lämnade. Som att människorna går omkring i
samma cirklar. De tror de går framåt, men ingenting har egentligen förändrats här
sedan jag åkte.
Sedan åker jag till mitt tonårs- och barndomshem och äter glass.
På kvällen hänger vi i en park i stan. Vi kollar på alla glada studenter och jag saknar
goda dagars magi. Men jag skulle för allt i världen inte vilja återvända dit. Då var då
och nu är nu. Och jag vill egentligen mest bara vara i nuet. För aldrig har jag mått så bra.
Helgen passerar förbi. En flicka från Uppsala kommer förbi en sväng. Jag äter lite mer
glass. Sedan sätter jag mig på tåget tillbaka till Göteborg igen, tillbaka hem.
Äntligen passerar vi deras gränser!
Det närmar sig den 11 juni med stormsteg. Detta innebär att det snart är exakt ett år sedan jag tog studenten. Ett år sedan jag hade en vit mössa på huvudet, en rosa klänning på kroppen, en hals som var hesare än någonsin och en glädje större än vad mitt bröst kunde rymma.
och jag tänker aldrig vända mig om igen. Aldrig.
Vad har jag då gjort sedan dess?
Jag har flyttat 46 mil söderut, ensam, till mina drömmars stad. Jag har haft fyra olika boendet. Läst 60 hp vid Göteborgs universitet. Gråtit oändligt många tårar, men skrattat ännu fler skratt. Jag har trillat omkull och rest mig upp igen. Jag var nära på att ge upp allt, men fann en räddning hos en snäll twitterflicka som tog mig med hem till henne. Sedan föll jag för en pojke som nog blev den största räddningen mitt i allt annat som var kaos.
Men mest av allt:
och jag tänker aldrig vända mig om igen. Aldrig.
Dom är uppe på taken, alla är högt över staden.
Vi bor precis ovanför en pizzeria och råkar därför ha världens bästa pizzatak precis
utanför våra fönster. Vissa må ha balkonger, men vilka är vi att klaga när vi har ett
enormt tak. Alla vet att takhäng är bättre än balkonghäng. Vi har redan tillbringat
många fina vårkvällar och dagar på detta tak. På detta tak ska vi tillbringa många
fina sommarkvällar också. Det är lite såhär mitt liv här nere i GBG ser ut. Jag hänger
mest omkring lite här och där, och ibland sitter jag även på ett tak. Fniss!
Picknickfestival.
Att inviga sommaren med picknickfestival med fint folk, strålande sol och allt
annat som hör en picknick till är ganska fint sådär. Det gjorde inte så mycket
att värmen var ganska olidlig och man smälte likt en piggelin i solen. Bästa
undanflykten från förkylningen på länge.
P.S. gillar han på sista bilden!
