.

Imorgon åker jag. Bloggen kommer vara tyst i cirka åtta dagar. Jag kommer sakna de
söta kommenterarna och jag kommer sakna flera människor här hemma.

Elin, jag vet att du fixar de här dagarna. Den 11 juni träffas vi. Håll fast vid hoppet
så går det fint. Jag tror alltid på dig.

Emma, vi ses den 8 juni. Umgås med vänner och passa på att spela dina tråkig spel
så kommer tiden gå fort. Nu kan du spela ostört hela dagarna utan någon som
stör dig.

Till alla er andra. Lämna gärna små avtryck här om era liv, dagar eller något annat.
Jag skulle tycka det vore jätteroligt att få läsa avtryck från er.

Puss.

Tiden hann ifatt mig. Tiden försvann. Och nu, nu står jag här med endast
dagar kvar. Ofattbart. Det är snart dags att stå på egna ben och jag har
längtat så enormt mycket till dagen då en vit mössa pryder mitt huvud. Ni anar
inte hur mycket jag har längtat. Nu känns det mest bara tomt och jag skulle
gärna stanna kvar en liten stund till.

Solen skiner utanför, men det känns ändå som vintern bor kvar i huden.
Kanske är det kylan som gör sig påmind eller är det min vinterbleka hud.
Men mest kanske det är känslan av tomhet som kommit besök. Jag har
egentligen all anledning till att vara glad just nu. Solen lyser, jag har gjort
min sista riktiga skoldag, på måndag lyfter planet mot Turkiet, när jag kommer
hem igen är det studentvecka och studenten som gäller. Men ändå tomhet.

Kläder i kaos. Jag flyr snart. Det finns de som säger att man borde växa upp och sluta
fly. Men flykten är lättare så jag väljer den. Om mindre än två månader får jag besked
om vad som händer i höst. Kanske ska jag prova mina vingar i en ny stad eller stanna
här. Jag vill inte tänka framåt, men är livrädd för att fastna här. Om det ändå fanns
en pausknapp. Bara stanna upp en liten stund. En vecka, två en månad eller
kanske ett år? Jag är inte redo för framtiden just nu.


På Måndag åker jag. Jag kommer hem tisdag den 8 juni. Detta kanske blir de sista
orden jag skriver på bloggen innan jag åker, kanske inte. När jag är hemma igen
då ska jag berätta för er om Turkiet, studentfesten och självaste studenten.

Det är två veckor kvar på ett kapitel som har varat i 12 år av mitt liv.
Skratta eller gråta? Jag vet inte. Jag vill mest bara bort. Därför åker jag också
härifrån på Måndag.

Dagens höjdpunkt och dagens skratt står Beccas cykel för. Om ni tittar på bilderna
förstår ni själva.

Om sex dagar lämnar jag det här landet bakom mig i åtta dagar. Sydligare
bredgrader, finare stränder, en gulare sol och ett varmare klimat. När jag
kommer hem igen är det mösspåtagning, studentfest och självaste studenten.

 

Vet ni?

Det känns bra.

 

Men först tar vi och får godkänt i matte b!

Idag följde den kompakta kamera med mig på äventyr, vilket resulterade i hela fyra
bilder. Jag tycker mycket bättre om lilla B (min systemkamera), så ska nog låta henne
följa med i fortsättningen.

Men om ni vill veta om min Måndag i ord också, så har den bestått av matteprov som
gick okej efter lite skrik. Jag har även lyssnat på en gubbe från Hare Krishna,
ursäkta om jag inte kan stava korret. Sedan träffade jag Emma för att fika och
plugga ännu mer matte. Det var ungefär hela min dag.

Idag fyllde Felix 1år. Det firades med tårta, kakor och saft. Fina grejer.

Alla bitar börjar falla på plats. Jag ser allting mer tydligt nu, samtidigt som
molnen närmar sig. Motsatser som dras till varandra. Men jag ler ändå.
Fem dagar kvar. Sen flyr jag landet i 8 underbara dagar. Innan dess ska
jag fixat mitt mattebetyg.

Inatt tänker jag sova, imorgon tänker jag andas och ha roligt.
Bloggen hamnar i kläm nu i slutspurten. Men snart kommer även bloggen
ta plats igen. Ni vet, bilder, musik och allt annat som hör den här bloggen till.

Håll ut jag behöver er.

 

 

Hej!

 

Personen ovanför råkar vara jag, så då vet ni allihopa att den som skriver inte är allas vår Marie. Mitt namn är Emma och jag har tagit initiativet till att skriva i hennes blogg. Med andra ord: Jag ska gästblogga.

 

Första gången jag träffade Marie var hon 16 år. Hon hade svart hår och färgglada strumpbyxor och satt lutad mot ett träd. Jag var 18 år och klädd i vit klänning och studentmössa när jag började prata med henne. Jag minns att jag tryckte ner min mössa på hennes huvud. Den satt bra där, men för henne var det inte riktigt dags än. Nu har det snart gått två år och nu är det Maries tur att vara 18 år. Det är hon som ska ta studenten, klädd i en fin rosa klänning (jag tror att från hennes perspektiv är hela världen rosa) och studentmössa, som en kontrast mot det mörka håret.

 

Den elfte juni smäller det. Jag kommer vara där. Några av er kommer vara där, men långt ifrån alla. Men glöm inte att gratta henne då, för hon är fantastiskt bra som klarat det här, eller hur? Om 23 dagar kommer en studentmössa sitta sådär perfekt på hennes huvud igen, men den här gången är det hennes egen. Hennes studentmössa. Hennes student.

Jag vill skriva ord på ord om allting som händer.
Jag vill berätta för er om känslan att göra sitt sista prov efter 12 års skoltid.
Jag vill berätta för er att provet inte gick som jag tänkte mig, men att det inte
spelar någon roll. Jag har fått skrivkramp på grund av prov för sista gången under
min gymnasietid. Nu är skolan nästan färdig. Tre matteprov, sen är allting klart.
Jag vill berätta om för er om pirret i magen som infinner sig när jag tänker på
att slutet är så himla nära. 8 skoldagar bort.

Jag vill berätta för er om om så mycket annat också.
Sådant som ryms i ett hjärta.
Men det får vi ta en annan dag.

I Lördags sökte jag ett jobb, idag fick jag svar. Jag ska på intervju på Onsdag.
Jag håller alla tummar och tår jag har. Det skulle göra mitt liv så mycket lättare
om jag hade ett jobb i sommar. Jag vågar inte hoppas, men jag håller ändå en
liten tumme i smyg.

Idag mina vänner har jag bloggat väldigt mycket.
Vi avslutar bloggdagen med en väldigt bra låt och ett väldigt otippat samarbete.
K´naan tillsammans med Keane något jag aldrig kunnat föreställa mig, men det
låter underbart.

Kronisk hjärtesorg

i en stad som sväljer våra hjärtan

Hjärtan som lever kvar

i en förlorad tonårsdröm

där otakt är rätt takt

och där rätt takt är fel takt

 

Sprickor i huden som växer

när framtiden

möter våra andetag

 

Och du skriker:

– Stadens hjärtslag är inte våra!

 

och vi vände bort våra blickar

från framtiden

som kändes för oändlig för oss

 

Rädslan kryper längs ryggen.

Vi böjer ryggraden i hopp

om att livet kanske inte ser oss

att världen glömmer bort vår existens

liksom vi glömt bort världen

 

Men smärtan i våra hjärtan

gör sig påmind

och vi faller,

vi faller som offer

för vår egen hjärtesorg.

Om ni går in på Google och skriver följande ord: "Så länge lungorna kan"
Första träffen är min blogg. Det kan inte bli så mycket finare.
Ett av de finaste citaten någonsin leder till min blogg.

Åh.

Hej, såhär snygg var jag i Lördags. Erkänn ni vill ha mig? Okej, jag ska bli seriös nu.

Igår tog jag Elisabets cykel (Ja, den är fortfarande hel, så du kan vara lugn Elisabet)
och cyklade till Ornäs för att möta upp Emma. Hon fick sedan skjutsa hem mig på den.
Det var varmt, svettigt och jobbigt. För vet ni vad? Igår kom sommaren helt plötsligt på
besök. Det var över 20 grader varmt. Dock regnar det idag, så sommaren blev kortvarig.

Jag och Emma pluggade matte, jag ser ljuset igen!, satte upp tält och plockade ihop tält.
Att få ihop tältet igen var inte lätt, men Emma kan tänka logiskt så hon löste det till slut.
Sedan spelade vi spel flera gånger om och sedan var det kväll och dags för oss att sova.
Och nu är det Söndag och jag sitter här och berättar om små delar av min helg för er.
Imorgon är det skola och vi ska fara till Säter för att gå på museum.

Over and out.

Igår var det klassfest med vår konstiga klass. Vi må vara olika, men vi kan ha
roligt tillsammans om vi anstränger oss. Den upptäckten gjorde vi tre veckor
innan studenten. Det tog oss tre år att komma på det. Bra kämpat av oss!

Idag är det matte och Emma som gäller. Om en timme ska jag trampa iväg 4 km
på min cykel för att hämta hit henne. Äkta vänskap tror jag det kallas.

Medan jag ska underhålla folk eftermiddag och kväll kan ni lyssna på den här låten.
13 år och ungefär grymmast.

Har nog aldrig varit mer redo.

Mina ord räcker inte till:

De handlar om smutsiga hjärtan. Ord och lögner.
Där gränsen mellan vad som är äkta och falsk är lika svag som dig och mig.
Fast jag har alltid varit svagare än dig. Dina leenden har alltid lyst lite mer.
Du har nog bara glömt bort din egen förmåga att fånga livet idag.

GÖR NÅGONTING VACKERT AV ALLT SOM GÅR SÖNDER HÄR.
Riv ned. Bygg upp någonting nytt. Laga mina tankar när du ändå håller på.
Fyll på med nya drömmar och mål. Drömmar som kan bli sanning i en framtid
som är inom räckhåll för mig. Du vet mina armar är inte så långa och mitt
tålamod är ännu kortare. Jag exploderar snart. Det är bara en tidsfråga.

- Håll ditt huvud högt.
Jag försöker.
Tro mig, jag försöker mer än någonsin förr.

Här kommer en egodos så både ni och jag klarar oss för ett år framöver.
Jag har 11 skoldagar kvar, sen flyr jag och två fina vänner landet. Den ni.

Idag besökte jag frisören och ser numera ut som om jag är fem år. Det är rätt okej ändå.
Att se ut som fem år är för tillfället mitt minsta problem. Känslan av misslyckande och
hopplöshet är min bästa vän idag. Fel dag på året. Den 11 Juni tar jag studenten jag har
då kämpat i tre år med att få bra betyg. Jag har lyckats på de flesta plan, förutom att jag
var lite för lat i ettan för mitt eget bästa. Men godkänt fungerar fint det också.
Naturkunskap och tyska, kom igen när ni lärt er svenska istället. Trots att det finns en
del MVG:n och VG:n i mitt betyg finns det en sak som stör mig. Att jag har IG i matte b.
Att få ett godkänt i matte b skulle göra mig tiotusen gånger stoltare och lyckligare än alla
mina andra betyg tillsammans. Detta verkar tyvärr varken min hjärna eller min
mattelärare förstå. Hjärnan vägrar samarbeta och min mattelärare tar inte emot mutor.
Vad gör man då mina kära vänner?

Jo, man lyssnar på den här låten sjunger med högt och känner att livet inte är så okej idag.

Hej. Jag har stängt av min hjärna.
Finns det något ni vill att jag ska berätta? Något särskilt ni vill se i bloggen?

Helgen har fösvunnit och jag har inte ens hunnit hälften av allt jag skulle göra.
Tältet ligger fortfarande i garaget. Historian är fortfarande lika oklar som förra veckan.
Jag har däremot funnit andetagen igen och fått sova. Helgen största insikt har nog ändå
varit att andragradsfunktioner faktiskt inte är en omöjlighet.

Livet känns lite halvjobbigt. Min tid bara försvinner iväg och jag vet inte ens vad jag ägnar
min tid åt riktigt. Känns mest som att jag inte hinner någonting. Gör allting halvdant nu
för tiden. Hjärnan går på högvarv och huvudvärken är ett tecken på stress. Jag skulle
kunna skriva en hel uppsats om vad som händer i min hjärna och mitt liv, men just nu
saknas alla viktiga delar; tid, energi, ork, motivation och vilja.

Jag orkar helt enkelt inte och bloggen får lida för det. Hela mitt liv får lida av det.
Jag försöker tänka framåt, tänka stort, tänka på sommaren som jag hoppas blir den
bästa någonsin. Och ni mina kära vänner ni får gott ta och vänta på er tur. För den
kommer förhoppningsvis väldig snart. Just nu ska jag ägna mig åt att leta reda på
förlorade andetag.

Jag har 19 dagar kvar i skolan. 20 med studenten. Sedan har jag gjort mina 12 år.
Ibland känns det som tiden har rusat fram, men när jag tänker efter så har den
inte det. Det är mer än halva mitt liv som har tillbringats i olika skolor. När jag
tänker på hur mycket jag har gjort och allting som har hänt under dessa år inser
jag att att det har varit en lång, lång tid.

Räknar jag med förskolan/Lekis har jag tillbringat 13 år i skolan. Allting tog sin
början på Torsångs dagis på avdelningen myran. Där var det jag och Annika mot
världen. Världen var enkel då. Vi klättrade i klätterställningen, sjöng på Aqua låtar
och log mot världen, likt den log mot oss. Mitt största problem var när jag inte hade
någon att leka med i en timme, eller när några fick för sig att leka pussleken.
Jag förstod aldrig grejen med att pussa pojkar. Ett annat problem var när vi besökte
lågstadieskolan och alla skulle leka i klätternätet. Jag stod alltid på marken, då jag
var rädd att trilla igenom hålen på nätet. Ni förstår, jag var en liten flicka redan då.

Sedan kom lågstadietiden. Vi fick börja i Torsångsskola som låg 1,5 km ifrån dagis.
Vi gick i bland klasse 1-3. Det var fortfarande jag och Annika mot världen. Vi var
rebeller. Vi slogs och bråkades varenda minut. Vi var värre än pojkarna. Hon drog
av mitt hår och jag slog av hennes glasögon. Vi fick gå på möten med lärarna titt
som tätt, då de försökte få oss att inse att vi inte borde leka med varandra. De tyckte
vi skulle leta efter andra kompisar. Vi tyckte de var dumma i huvudet. Vi hade ju
jätteroligt ihop. Vad spelade det för roll om vi bara höll sams i 5 minuter åt gången?

Lågstadiet led, efter tre roliga år, mot sitt slut. Nu skulle vi bli stora och få byta skola
igen. Det var dags att flytta närmare stan. Det var dags för Alsbäcks skola.
Betongklumpen som ligger mitt i kohagen. De största äventyren där var att klättra
i träden och kasta kottar på bilar som åkte förbi. Det ska tilläggas att vi hade tur om
det ens hann komma en bil under våra 30 minuters raster. Ett annat äventyr var när
kossorna rymde in på skolgården. Då fick vi hålla oss inom hus och se på när bonden
skulle försöka jaga in kossorna i hagen. Det var jag och Annika mot världen tills en
dag då Rebecca kom och vi började sexan. Jag och Rebecca bestämde oss för att
det var löjligt att klättra i träd. Vi ville prata killar, smink och annat som man sedan
skulle göra på högstadiet. Inte kunde vi längre springa omkring och leka på rasterna.
Vi var inga barn längre. Vi skulle ju börja i skola inne i stan till hösten.

Hösten kom. Likaså högstadiet. Första dagen. Magen pirrade så det kändes som om
den skulle explodera. Klassrummet var fullt av främmande människor. Det var
Torsångsbarn (Sådana som jag), Ornäsbarn och stadsbarn. En salig blandning av
nya och gamla ansikten. Jag och Rebecca fortsatte att hålla ihop. Inte kunde vi
släppa taget om varandra i den där konstiga blandningen. Vi döpte våra klasskompisar
till roliga namn. Jag säger bara en sak: Vippstjärten. Under högstadiet började jag
känna på livets baksidor. Livet var visst inte bara aquasånger och lek. Den trygga bubblan
höll inte riktigt ihop längre. Vissa skulle nog påstå att det var puberteten och hormonerna,
men det var nog mer än så. Jag tänker inte gå in på det mer. Men livet hade inte längre
bara framsidor. Det fanns baksidor. Ibland var baksidorna som stora fallgropar.
Jag överlevde ändå högstadiet. Trots hemska idrottslektioner, tjejbråk och tråkiga
lektioner. För en dag stod jag i en kyrka och tog emot betygen och insåg att nu
var den här tiden förbi.

Gymnasiet kom. Jag och Annika tog sällskap första dagen till haga. Om jag var rädd
första dagen på högstadiet, så kan det inte jämföras med första dagen på gymnasiet.
Jag var övertygad om att det skulle bli min död. Vi gick och kollade in klasslistorna.
Ingen av oss kände någon i våra nya klasser. En till tjej som jag aldrig tidigare hade
sett stod bredvid mig och svor även hon över att hon inte kände någon i sin klass.
Det skulle senare visa sig att vi skulle gå i samma klass och att vi idag skulle kalla
oss för kompisar, eller Becca?
Både jag och Annika vantrivdes första veckan på haga. Vi ville båda bort därifrån.
Annika bytte skola, men jag stannade kvar trots att alla i min klass var knäppa.
Första veckan försvann och jag började lära känna några i min klass. Bland andra
Linda. Hon var blond. Jag var svart. Hon var fjortis. Jag var Emo. Trodde vi då.
Inget av det stämde särskilt bra. Förutom det med att hon var blond och jag Svart.
Idag har vi mött varandra på mitten. Hon är brunett. Jag med.
Under gymnasietiden har jag upptäckt större fallgropar än tidigare, men jag har
också upptäckt att det finns vägar upp ur dem. Jag har lärt känna några av de
finaste människorna som finns. Och jag slitit mer än någonsin i skolan.
Nu verkar det även som om det finns ett slut på gymnasiet. Och vet ni vad?
Det känns otroligt skönt just idag.

Om ni har tagit er ända hit i texten, så ska ni veta att ni kämpat bra.
Ni kanske mest tyckte texten var tråkig, patetisk eller för lång och inte ens har
orkat läst den. Men det gör ingenting. För jag behövde skriva den för min skull.

Gillar att ha snygga vänner som ställer sig framför kameran frivilligt.

Alltid undrat hur det är att vara en smurf....

Tusen bilder i kaos på golvet. Början på något fint. Kärlek.

Dance, dance, dance.

Solen skiner ute. Jag sitter inne, dansar och städar sådant man ska göra på en söndag
som denna. Tågbiljetterna til Arvika är fixade. Nu är det bara nedräkningen kvar.

Det blir sista april även för oss iår. Vi tog över Lindas hus. Vi lagade mat, åt mat, dansade
och gick ut på en nattlig promenad. Det blev bra till sist. För vi kan vi!