Det handlar om att verkligen bestämma sig en enda gång.

För allt som känns, allt som bränns, men mest för den förbannade tomheten.

Flyktvägarna har nog kommit till sitt slut, men kanske så kan jag vara
tyst, le lite grann och hoppas att allting rinner ut i sanden. Att även vår ljuslåga
kan brinna ut. Lågan som aldrig någonsin har brunnit. Men din naiva blick tycks
inte inse det. Inte min heller. Mitt hjärta känner det. För det finns inga slag kvar
för dig. Allt som finns är din naiva blick och mitt hopp.

Hoppet är det sista som överger människan.

- Du kommer bli min död.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0