.

Kronisk hjärtesorg

i en stad som sväljer våra hjärtan

Hjärtan som lever kvar

i en förlorad tonårsdröm

där otakt är rätt takt

och där rätt takt är fel takt

 

Sprickor i huden som växer

när framtiden

möter våra andetag

 

Och du skriker:

– Stadens hjärtslag är inte våra!

 

och vi vände bort våra blickar

från framtiden

som kändes för oändlig för oss

 

Rädslan kryper längs ryggen.

Vi böjer ryggraden i hopp

om att livet kanske inte ser oss

att världen glömmer bort vår existens

liksom vi glömt bort världen

 

Men smärtan i våra hjärtan

gör sig påmind

och vi faller,

vi faller som offer

för vår egen hjärtesorg.