.

Tiden hann ifatt mig. Tiden försvann. Och nu, nu står jag här med endast
dagar kvar. Ofattbart. Det är snart dags att stå på egna ben och jag har
längtat så enormt mycket till dagen då en vit mössa pryder mitt huvud. Ni anar
inte hur mycket jag har längtat. Nu känns det mest bara tomt och jag skulle
gärna stanna kvar en liten stund till.

Solen skiner utanför, men det känns ändå som vintern bor kvar i huden.
Kanske är det kylan som gör sig påmind eller är det min vinterbleka hud.
Men mest kanske det är känslan av tomhet som kommit besök. Jag har
egentligen all anledning till att vara glad just nu. Solen lyser, jag har gjort
min sista riktiga skoldag, på måndag lyfter planet mot Turkiet, när jag kommer
hem igen är det studentvecka och studenten som gäller. Men ändå tomhet.

Kläder i kaos. Jag flyr snart. Det finns de som säger att man borde växa upp och sluta
fly. Men flykten är lättare så jag väljer den. Om mindre än två månader får jag besked
om vad som händer i höst. Kanske ska jag prova mina vingar i en ny stad eller stanna
här. Jag vill inte tänka framåt, men är livrädd för att fastna här. Om det ändå fanns
en pausknapp. Bara stanna upp en liten stund. En vecka, två en månad eller
kanske ett år? Jag är inte redo för framtiden just nu.


På Måndag åker jag. Jag kommer hem tisdag den 8 juni. Detta kanske blir de sista
orden jag skriver på bloggen innan jag åker, kanske inte. När jag är hemma igen
då ska jag berätta för er om Turkiet, studentfesten och självaste studenten.

Det är två veckor kvar på ett kapitel som har varat i 12 år av mitt liv.
Skratta eller gråta? Jag vet inte. Jag vill mest bara bort. Därför åker jag också
härifrån på Måndag.