Ett försök att sätta ord på det omöjliga.
Och egentligen älskar jag staden här. Hur vintern är extra rå och kall här fast
temperaturen visar att det är plus celcius. För man liksom vet att här finns det
faktiskt en vår. Hur spårvagnarna luktar av spya, alkohol, smuts och kulturkrockar.
Friheten som gömmer sig i varenda gata och hur lördagnätterna aldrig riktigt tar slut.
Hur mina kläder skapar ett organiserat kaos på mitt golv som ingen klagar på.
Och för att inte tala om alla människor jag mött och hur varje ny sak man gör ses
som ett äventyr.
Men ensamheten och avsaknad av trygghet emellan allt det fina gör ibland lite
för ont. Så ont att man inte orkar stå ut alla dagar.
Ambivalens. Ni vet.
temperaturen visar att det är plus celcius. För man liksom vet att här finns det
faktiskt en vår. Hur spårvagnarna luktar av spya, alkohol, smuts och kulturkrockar.
Friheten som gömmer sig i varenda gata och hur lördagnätterna aldrig riktigt tar slut.
Hur mina kläder skapar ett organiserat kaos på mitt golv som ingen klagar på.
Och för att inte tala om alla människor jag mött och hur varje ny sak man gör ses
som ett äventyr.
Men ensamheten och avsaknad av trygghet emellan allt det fina gör ibland lite
för ont. Så ont att man inte orkar stå ut alla dagar.
Ambivalens. Ni vet.
Kommentarer
Postat av: Emma
Kom hem så ska jag försöka döda din ensamhet och så kan du och jag ge oss ut på äventyr, även om det sker på välbekanta gator vi gått på tusen gånger förut och inte på några spårvagnar som luktar konstigt och kan ta en till allt och ingenting, men här finns det ju linje nitton som åtminstone tar oss till någonting och någonting måste ju vara ett mellanting av allt och ingenting.
Postat av: Linda
" någonting måste ju vara ett mellanting av allt och ingenting" Lyssna på den kloka bruden och släpp storstaden for a moment, vi need you här bert! <3
Postat av: emma
du skriver hemskt fint.
Trackback
