.

Jag har försökt så länge nu. Att forma mina tankar och känslor till ord. Att kunna
ge det rakt ut till er. Men det har inte gått. Jag ligger mest i sängen och snorar och
hostar omvartannat. Jag tänker på framtiden och på allting som känns i en bröstkorg.
På hjärtslag som är mer närvarande än på länge och på hur lätt de kan ta slut. Det
handlar om att ge av hjärtat, men inte rakt ut. Fast kanske är det just det man
måste göra för att någon gång vinna något. Men jag trivs så himla bra i nuet att jag
inte riktigt vill tappa det. Så jag mest bara låter allting vara, låter tiden få göra sitt.
Precis så som jag alltid har gjort.

Att texten blev i konstig stil och storlek i förra inlägget. Mysterium som jag inte
orkar lösa. Stå ut.

Är dagens hashtag på Twitter. För er som inte har Twitter och hänger med vad en hashtag är, synd för er. Men idag har twitter delat med sig av fylleminnen. Det har varit alltifrån enbart pinsamma minnen till genuint jobbiga problem. Det är som stör mig så fort man ska börja en debatt eller bara ett samtal kring alkohol är att det råder ett "sköt dig själv och skit i andra"-ideal när det kommer till alkohol. Ingenting är så känsligt som att ha en åsikt om andras drickande. För att citera mig själv från Twitter idag: Dricker man alkohol får man inte ha någon annan åsikt än att det är bra. Dricker man inte är man en nykterist som inte har rätt att yttra sig.

Det ligger ett stort problem i detta. Att ha en åsikt om svenskars alkoholvanor är att kliva på en riktigt öm tå. Man blir genast utsedd till moraltant, och om man själv dricker alkohol blir man utsedd till en moraltant med dubbelmoral, vilket är ännu värre.

För mig handlar detta moraliserande kring alkohol om en sak: Medmänsklighet. Att bry sig och att ta ansvar för sina medmänniskor. Sköt dig själv och skit i andra har och kommer aldrig att vara ett vinnande koncept ur solidarisk synvinkel. Frihet och liberalism i all ära, men vi kan inte sluta bry oss om varandra för det.  Dina alkoholvanor behöver inte ha någon som helst påverkan på mig egentligen och för mig får du supa bort ditt liv. Men jag kommer aldrig vara hon som står tyst bredvid och tittar på på grund av ”sköt dig själv och skit i andra”. Kalla mig moraltant om det känns bättre för dig. Jag ser det som mitt ansvar och uppgift som medmänniska att dela med mig av mina åsikter.

Jag gömde mina drömmar precis där din axel blir till hals

Jag vill visa er bilder från Håkan Hellström i lördags, men min kamera och dator
vill inte samarbeta. Jag hoppas jag snart lyckas lösa detta problem. Håll ut.

Jag har flyttat. Bor på den där stora ön nu. Hisingen ni vet. Ena dagen går jag
omkring i jeansjacka och njuter av vårsolen för att nästa dag gå i vinterjacka igen
för då faller det stora blöta snöflingor som landar i håret och överallt annars där man
inte vill ha det. Jag går i skolan och börjar få rutiner på min vardag. Andra kvällar hamnar
jag på konstiga platser som Kungälv och en annan dag fikar jag med min nya roomies
vänner. Ibland gråter jag över allt och ingenting, men mest ler jag nu för tiden. Det är
nog våren som bankar i mitt bröst.

Jag planerar min sommar. Jag ska på festivaler och hänga i parker med mina vänner.
Jag ska åka tåg land och rike runt, men allra mest ska jag nog bara vara. Jag shoppar
nya kläder som jag egentligen inte har plats för, men som jag ändå vill ha. Igår åkte
jag till Borlänge och vann ett festivalpass till Peace and love. Imorgon skriver jag
högskoleprov och på kvällen ser jag Håkan Hellström.

Jag lever finisar. Jag lever mer än jag gjort på länge.
Jag tänker på er också. Öppnar bloggen nästan varje dag och tänker att jag borde
skriva något. Dela med mig av allt som händer, men jag finner inte orden. Jag orkar
inte leta fram dem heller. Jag trivs i nuet, att bara vara och finnas, utan att behöva
sätta ord på det, utan att behöva analysera sönder allting i minsta detalj.

För om man bara är utan att tänka faller man inte lika lätt.
Det handlar om att våga andas och bara vara.
Klyschigt men sant.

Källa: Tattoologist.

Jag vill bara föreviga en viss sak på min kropp nu. Men jag har lite svårt att få
tummen ur. Jag skulle nog bara behöva att någon bokade en tatueringstid åt mig.
Eller att det bara trillade in en tid åt mig. Åh jag vill nununu. Helst igår liksom.

Jag ser på statistiken att jag ännu har läsare och ibland trillar det även in små
fina kommentarer från några av er. Jag har blivit dålig på att tacka er för era avtryck
ni ger mig. Men de värmer och jag tittar alltid in i era bloggar, men jag har blivit dålig på
att tacka er. Ni är fina. pussva!

Tittar på filmer och bilder från förra årets studentäventyr. Alltifrån resan till
Turkiet, till själva studentdagen. Hilma fint. Men sammanfattningsvis skulle jag
nog dö lite grann om någon fick tag i min externa hårddisk och fick se alla galna
filmer. Kanske inte min charmigaste sida eller är det just det de är. Hursom. Jag
hoppas denna sommar kommer bli fin och minnesvärd. Även om ingenting kan
slå studenten.

Det finns nätter och kvällar då jag vet precis varför jag bor i den här staden.
Då jag liksom inser att det var värt att flytta de där 46 milen, för saknad kan man
faktiskt leva med ibland. Det sägs också att detta ska vara Sveriges näst största
stad, men ibland tvivlar man när man dansar sig igenom nätterna med folk som
man inte riktigt trodde man skulle se just där och då. Men det bryr man sig inte
om just där och då. Nej, allt man bryr sig om är att dansa till sådan här musik
och bara vara i nuet en stund.

Idag är en sådan där dag då jag saknar er alla. Ni som finns i hemstaden alltför
många mil bort. Men jag står ut. För jag vet att jag är där om två veckor och då
ska jag försöka ordna mig en framtid och dansa till honom samtidigt som jag håller
en vän i handen. Och så ska jag träffa henne, hon som var min sambo. Sedan ska
jag krama familjen lite och mysa med söthunden.

Så jag står ut. För jag vet att det blir bättre snart.

Läs och begrunda.

Jag har bott i Göteborg i sju månader. Det är ganska sjukt. För det känns fortfarande som jag befinner mig på någon form av semester. Bara att jag råkar ha ovanligt mycket av mina egna saker med mig på semestern. Sängen, hela garderoben, kökssaker och så vidare. Jag har snart hunnit läsa 45hp poäng under dessa sju månader och jag har faktiskt en vardag med rutiner, även om min vardag är ganska oregelbunden och konstigt enligt många. Trots dessa fakta och trots att jag faktiskt vet att jag bor här, känns det overkligt många gånger. Det känns fortfarande som jag bara är på ett tillfälligt besök i någon lägenhet jag har lånat för en stund.  Ni vet hos den där kompisen som var tvungen att sticka iväg i en månad eller två och man måste ta hand om lägenheterna på grund av att han eller hon har blommor som behöver vatten.

Anledningen till dessa semesterkänslor beror nog på flera saker, men det beror nog främst att jag har flyttat tre gånger under dessa månader och ska snart flytta för fjärde gången. Detta bidrar till att man aldrig hinner bli riktigt hemmastad, eftersom man hela tiden har en tanke i bakhuvudet om att om si och så många veckor måste jag flytta igen. Dessa flyttar har bidragit till att jag har väldigt lite saker, de flesta saker är fortfarande kvar i Borlänge, och jag orkar sällan packa upp de saker jag har ur kartongerna, då jag vet att jag nog snart måste flytta igen.
I och med att jag har lite av mina egna saker i de lägenheter jag har bott i bidrar det ännu mer till känslan av att man lånar någon annans lägenhet. På vissa av ställena har jag inte ens ägt någon av möblerna och på andra har den enda egna möbeln varit min säng.

Jag har lånat en lägenhet av en bekant i en månad, jag har bott som inneboende på 10kvm i en annan och jag har delat en andrahandslägenhet med en kompis i en månad, som jag numera bor ensam i. Och om 2,5 vecka ska jag flytta igen för att dela en lägenhet igen.  Detta runtflyttande tar på krafterna och till slut orkar man inte ens engagera sig för man tänker att ”äh, spela roll ska ändå snart flytta igen”

Den dagen jag får frakta ner mina tavlor, min skivsamling alla mina böcker och andra onödiga ting man ej har när man håller på att flytta runt som jag nu har gjort. Men trots detta är det livsnödvändiga saker man ej kan leva utan i längden. Den dagen min Kenttavla sitter på en vägg, skivorna och böckerna står i en hyllan, den dagen ska jag ta ett djupt andetag och bara vara en stund. För den dagen kanske allting blir att kännas lite mer verkligt, lite mer hemma.  Den dagen kanske jag förstår att jag faktiskt bor här. Att jag inte bara är här för att hålla några blommor vid liv.

Igår var allting himla fint, fast att det kom snöblandat regn från himlen.
Idag faller det fortfarande från himlen, fast ändå så vet jag bara inte.
Livet känns lite för nära, nivet.

Det är för mycket kaos för att blogga. När den som alltid förstod inte längre förstår,
när man inte längre vet var man har sina vänner eller hur ens liv kommer att se ut
om bara 5 dagar. Då orkar man inte riktigt blogga. Och orkar man inte blogga, då
behöver man heller inte blogga. Och fotografera är det sista jag orkar engagera mig
i. Jag tänker inte lova att bloggen kommer vakna till liv igen. Jag bloggar när lusten
faller på, annars förbli det tyst här. Jag är ledsen, men det är så det är nu.

"En påtänd thorsten flinck skulle antagligen kännas stabilare jämfört med mig just nu."
För att citera någon.

Att få sitta på ett café en söndagkväll tillsammans med en fin vän och bara få
lätta hjärtat till någon som faktiskt förstår en. Och allt detta tillsammans med
poesi kan faktiskt värma ett hjärta

Detta inlägg skriver jag enbart för Lindas skull. Hon vill veta vad som händer i mitt
liv och nu ska ni alla få veta det.

Den senaste veckan har jag mest bara legat i min säng med mitt beroende Skins.
För er som inte vet är Skins världens bästa tvserie. Eller ja, det delar plats med O.C.
Vet ni inte vad det är för något, kolla upp det. Det är sjukt värt att se, lovar! Men när
man har legat i sängen nonstop i 2 dygn börjar man till slut få liggsår i rumpan typ, och
detta tillsammans med att jag är världens mest rastlösa människa håller inte. Så igår kväll
fick jag tummen ur och följde på Sandra m.fl till andralång. Det blev en lång och småkonstig
natt. Precis som alltid. Och mer? Vad gör jag mer? Jag går i skolan ibland, dock inte så ofta
som jag borde. Sängen är alldeles för skön många dagar, speciellt de dagar jag börjar åtta.

Imorgon är det fredag då kommer min iphone, så då kommer jag alltså bli kontaktbar igen.
För er som är intresserade. Imorgon kommer nog även Eviz ner hit, lite spontant sådär. Vad
jag ska underhålla henne med hela helgen vet jag inte, men det löser sig.

Nu har jag skrivit massor. Det får faktiskt räcka. Vi hörs en annan gång när lusten faller
på!

Tjosan i trosan!

Och egentligen älskar jag staden här. Hur vintern är extra rå och kall här fast
temperaturen visar att det är plus celcius. För man liksom vet att här finns det
faktiskt en vår. Hur spårvagnarna luktar av spya, alkohol, smuts och kulturkrockar.
Friheten som gömmer sig i varenda gata och hur lördagnätterna aldrig riktigt tar slut.
Hur mina kläder skapar ett organiserat kaos på mitt golv som ingen klagar på.
Och för att inte tala om alla människor jag mött och hur varje ny sak man gör ses
som ett äventyr.

Men ensamheten och avsaknad av trygghet emellan allt det fina gör ibland lite
för ont. Så ont att man inte orkar stå ut alla dagar.

Ambivalens. Ni vet.

När man tvingar sig ut i kylan för att möta två vänner fast man egentligen inte orkar.
Och att sitta på ett överfullt, varmt och mysigt café och lyssna på poesi tillsammans
med dem.

Det är vad jag kallar för en fin söndagkväll.

Det kanske finns de som läser min blogg som faktiskt råkar vara mer intresserad
av mitt meningslösa liv än mina förvirrade tankar. Till er tillägnar jag detta inlägg.

Så vad gör jag?

Skola 4 dagar i veckan, fast går oftast bara 3. Orkar inte riktigt vakna alla mornar.
Ligger i min säng och tittar på tv. Twittrar lite för mycket. Försöker reda ut mit liv.
Har liksom gått vilse i allt, vilket ni kanske redan vet. Ibland hittar jag även på
spontanta saker. I onsdags gick jag och Maja till andralång, där träffade vi fler från
klassen och allting blev udda men väldigt roligt. Imorgon ska vi hem till en annan
i klassen. Ikväll kommer Sandra och på söndag ska jag på poetry slam. Allt detta
är lite grann undanflykter från vad jag borde göra: Plugga.

Nu vet ni.